Dyrköpt insikt på Rea

En person i min närhet var på rea häromdagen och förundrades över att man kunde få en tröja för bara 100 kronor. "Hur kan de tillverka något som är så billigt?", blev den förundrade kommentaren.

"Det vill du inte veta" sade jag och fick en frågande blick till svar. "Vadå menar du?" "Barnarbete", sade jag. "Eller i vilket fall arbete under vidriga förhållanden."

Och det skrämmande var att jag insåg att det var första gången som den här personen såg sambandet mellan egen konsumtion och tillståndet i världen.

Sent ska syndaren vakna...

Semesterns böcker

Isprinsessan, Camilla Läckberg
Kejsaren av Portugallien, Selma Lagerlöf
Illusionernas Bok, Paul Auster
Se till mig som liten är, Bengt Ohlsson
En spricka i kristallen, Cecilia von Krusenstjärna (tack Mi, jag vet inte varför jag trodde att jag inte skulle gilla den. Jag hade tvärfel)

Jag kan inte minnas när jag senast läste så här mycket. Det är så oerhört kul och alla böcker utom möjligen Isprinsessan har varit riktiga läsupplevelser. Alla har jag dessutom läst på max tre dagar, vilket är ett tecken på att jag fastnat. SJag började även på Gösta Berlings Saga, men det var tung att komma in i, så den vilar lite. Istället läser jag Brick Lane av Monica Ali, som också är lite tung men det gör inte så mycket för nu läser jag nog mindre ett tag, eftersom jobbet börjar på måndag.

Kommer det att vara så här i mitt liv nu? Att jag sitter på balkongen långt in på nätterna och läser istället för att kolla på TV. Det känns helt overkligt. Men fantastiskt.

En nästan oroväckande längtan

Jag har haft min bästa sommarsemester någonsin. Det kan man nog säga utan att överdriva.

Ändå.

Med en härlig vecka kvar (då det utlovas fortsatt vacker väder) så kommer det en märklig längtan krypande i kroppen.

Jag längtar till jobbet.
Jag har så roliga arbetsuppgifter framför mig och jag känner att det faktiskt är mer än okej att snart börja jobba igen.
Mycket märklig känsla.

En dag i bakfyllans mörka rike

Jag blir aldrig full (som i riktigt full alltså) längre.
Förr hade jag tendens att dricka bort hjärnan och sen gick det av sig själv tills jag blev alldeles för full, men nuförtiden gör jag aldrig det (om man bortser från förra lördan, vilket var läskigt och jävligt onödigt, inte minst eftersom jag umgicks med en kompis som just insett vikten av att ha hjärnan med sig när man dricker och jag hade skrutit om att jag hade lärt mig det på gamla dar...).

Däremot blir jag grymt bakfull.
I fredags tog vi en afterworksittning, med start klockan fem och sen visade det sig att resten av gänget inte tänkte ansluta förrän vid tiotiden, vilket fick till följd att det blev en lång kväll.
Av någon barnslig anledning så började jag och en annan kompis som nyss slutat röka, att trigga varandra när det gäller rökningen och när kvällen gått hade vi också klämt ett helt paket Marlboro lights. Kanske vare det ciggen. Eller ölen (för även om jag höll mig på mattan så hinner man ju med några stycken på nio timmar). Eller så var det kombinationen.
Men fy satan vad kass jag var dan efter.
Jag sov till tio, då jag gick upp en sväng och tvingade i mig några mackor. Trodde det skulle hjälpa mot illamåendet.
Sen lade jag mig igen och sov till tre. Då försökte jag återigen äta mig ur illamåendet, utan framgång. Vid fem åkte jag till havet och hoppades att ett dopp skulle göra mig pigg, vilket det gjorde i ungefär 20 minuter. Sen gick jag i däck igen.

Jag tillbringade lördagkvällen på balkongen tillsammans med en bok om moderna samhällsteorier (kom in på B-nivån på min distanskurs). Klockan elva gick jag och lade mig, medan det övriga gänget körde en repris från fredagen.
Man är onekligen inte 35 längre...

Tacka vet jag Logdans

Där kan man fara som en fogsvans (eller hur han nu sjöng, Lasse Berghagen)

Vårt första möte med Dalarna bestod i att vi bokstavligt talat bodde grannar med en utomhusdansbana. Precis när vi körde in på gården började detta tisdagsnöje som är sommartradition på stället där vi skulle bo. Vi var ganska kaxiga och hade bestämt oss för att gå, och banne mej se till att få dansa lite.
Vi grundade med några groggar (gör man inte det på logdans?) och sen gled vi in på området.
Till saken hör att varken jag eller mitt resesällskap är särdeles kaxiga när det gäller vår dragningskraft på det motsatta könet, så jag vet inte vad det var som fick oss att tro att i Dalarna där kommer alla att vilja dansa med oss. Om inte annat så kommer vi alla fall inte att känna oss lika ratade om ingen vill.
Jo pyttsan.
Där stod vi som två första klassens panelhönor och insåg att alla var nyktra, alla kunde dansa skitbra, och ingen var ute efter något annat än att få dansa. Med andra ord; känner de inte dig, så vet de inte att du kan dansa, och du kan bli stående en hel jävla kväll om du inte gör något drastiskt.
Att bjuda upp är för mig en skräck som knappt ens går att beskriva eftersom jag inte vet vad som är värst, att de ska nobba, eller säga ja och därmed avslöja min klumpighet.
Men i pausen grundade jag med ytterligare en grogg (resesällskapet som då fått dansa en dans insåg att det var lite svårt att hänga med när motoriken var påverkad av alkohol så hon tackade nej) Jag däremot insåg att det var dags för något drastiskt. Så jag tog min tredje grogg, gick tillbaks in på området och bjöd upp första bästa karl. Han dansade sådär, men det var helt ok och jag överlevde, så jag bjöd upp en till. Det gick ännu bättre och innan jag visste ordet av var jag uppbjuden av en riktigt dansant kille som fick mig att sväva över dansgolvet.
Jag var minst sagt nöjd, och inte så lite stolt över mig själv.

För även om det krävdes att jag var femtio mil hemifrån, och hade tagit hjälp av Mr Vaniljvodka så vann jag en liten seger över mig själv och det var nästan lika fantastiskt som att bada i Dalälven just när solen gått upp.

En rak Banana

Detta inlägg hade kunnat illustreras av mig på en scen framför en Electric Banana Band-ridå, med en banan som mikrofon. Men omständigheterna ville annorlunda....

Vi besökte Dalhalla på semestern. Det är ett gammalt kalkbrott utanför Rättvik där man håller operakonserter och lite annat. Det är en supermaffig amfiteater där scenen är som en ö i ett grönt vattendrag. Den dagen som vi var där skulle Electric Banana Band spela och deras roadies höll på att rigga för fullt medan jag och MR satt och väntade på vår (skulle det visa sig) lätt förvirrade guide. Det var varmt, och mitt på dagen och vi hade varit uppe sedan fem så jag kan säkert hitta en mängd förklaringar till varför vi spann loss, men jag nöjer mig med att konstatera att vi gjorde det. Vi började nämligen leka med tanken på vad som hände om vi gick ner på svenen och bad om att få ta en bild på mig framför EBB-banderollen. Sen kom vi på att MR hade en banan i väskan och ungefär samtidigt insåg vi att jag ju hade videokamera i min telefon och så började vi repa ihop en liten egen EBB show, där vi satt längst bak i denna gigantiska arena. Man kan ju löjligt många gamla Trazan och Banarne låtar och vi gick från den bitska pirayan Maja via Ingen har sett fantomen utan kläder, Banankontakt, Vi har tarzan på middag och jag vill bo i en svamp till Aldrig har jag sett en rak banana. Vi garvade mer och mer ju mer pinsamt medvetna vi blev om hur många låtar (och texter) vi (eller var det jag?) kunde.
Till slut blev vi tvungna att ta oss samman eftersom guiden och resten av turisterna kom.

Nånstans mitt i guidningen berättade så guiden att man ska vara försiktig med vad man säger på en Amfiteater eftersom allt, verkligen allt man säger hörs.
Plötslig insåg vi att de coola roadisarna (för roadies är alltid coola) hade hört varena ton vi tagit av Trazans repertoar. Och inte ens en applåd hade vi fått.
Klart vi inte tänkte bjuda dem på "The real Thing" efter det...

De röda stugorna igen

Jag kan inte riktigt släppa dem. Vi körde trettio mil på småvägar runt Siljan (det är inte så långt men vi tog många avstickare..) och jag ljuger inte om vi passerade 20 små byar där ALLA hus/stugor var av timmerstockvarianten, röda med vita knutar.
Det var ofantligt vackert och charmigt, men det kändes också nästan lite löjligt, och jag som har lätt obstruerande tendenser började förstås fundera över vad som skulle hända om man ville ha en annan färg på sitt hus. Fanns det regler som tvingade alla i Dalarna att måla sina timmerhus röda, eller följde alla helt enkelt bara flocken?
Efter några dagars funderande fick jag chansen att fråga en klok dalmas med lätt naturromantiska tendenser. När jag beskrev vår resa runt Siljan och berättade om våra reaktioner på de röda stugorna tittade han först bara på mig som om jag pratade ett språk han inte förstod (vilket jag ju nästan gör, men det var inte problemet), så jag fick fråga igen; "Vad händer om någon vill måla sitt hus blått?"
"De blir idiotförklarade" svarade han, och hans ansikte uttryckte inte gnuttan av skämtlynne.
Sen fortsatte han: "Varför skulle nån vilja det? Det är en billig, vacker färg som dessutom är kärlekens färg".

Who can argue with that?

En Drömsemester

Det känns lite löjligt att sitta här och sätta ord på något som redan har skett och som inte kommer tillbaks hur mycket man än skriver. Men första halvan av min semester går till världshistorien som den bästa.
Ett jätteroligt och givande gospelläger, en kanonokonsert med Robbie Williams med perfekt inramning och trevligt sällskap, och sen en bilsemester i Dalarna där mer eller mindre varje timme var perfekt.
Vi badade, turistade, partajade. Var på konserter, gick på museum, besökte kyrkor.
Sov till halv tolv när vi behövde det, gick upp klockan fem på morgonen när vi ville det.
Vi skrattade åt förvirrade guider, härmade dialekter, grillade, uppdaterade oss på bortglömd Gustav Vasa trivia, badade mitt i natten, gick på logdans, träffade nya människor, och såg fler röda stugor än jag sett hittills i hela mitt liv (vilket säger en del eftersom jag tillbringade min barndoms somrar i ett småstugeområde).

Och nu har jag spenderat de senaste två dagarna på min balkong med en alldeles jättefantastisk bok (Paul Auster, Illusionernas Bok), och kan knappt vänta tills jag får sätta tänderna i nästa (som förutom ett par faktaböcker lär bli Gösta Berlings saga, eller Livläkarens besök av PO Enqvist).

Och det bästa av allt; när semestern är slut väntar riktigt roliga arbetsuppgifter.

Hot lönar sig

Oj, mindes inte att jag var så arg, senaste jag skrev. Det känns som en evighet sedan.
Jag (och flera andra hyresgäster) skällde i alla fall på hyresvärden så nu fick vi (till hyresgästföreningens stora förvåning) en ganska kraftig hyresrabatt de närmsta två åren.

Hot lönar sig.
Eller så är människor inte så onda och giriga som man tror...