Bland det roligaste jag har sett

Ibland fastnar jag fullständigt framför Youtube.
Och jag gissar att jag inte är ensam.
Ibland hittar jag också klipp som är så satans roliga att jag inte fattar att de har kunnat finnas på tuben i flera månader utan att jag upptäckt dem.
Så är fallet med nedanstående klipp.
De sändes i den amerikanska TV-showen Jimmy Kimmel vid två olika tillfällen i våras och hänger ihop med varandra.
Ettan är sjukt rolig, och tvåan är fantamej ännu roligare.

Har du inte sett dem så Have Fun!

I Del 1 sjunger Sarah Silverman att hon "Is fucking Matt Damon" i en video med Damon himself

I Del 2 svarar pojkvännen Kimmel med att han is "fucking Ben Affleck" i en video där såväl Affleck som en mängd Hollywoodkändisar medverkar

Det är så mycket som är kul med detta. Att få Damon att vara med för det första.
Och att sen komma på en replik som är ännu roligare och ännu mer kändisspäckad. (Och Josh Groban i ett sånt sammanhang, det är så ljuvligt!) Och sen att de sjunger fuck så ofta att det amerikanska censursystemet bokstavligt talat står med brallorna nere. För att inte tala om "We are the world"- parodin.
Det är hur festligt somhelst.

Och nu har det hela blivit Emmynominerat (del 1 tror jag).
Ja, jag blir bara lycklig, helt enkelt.
Fucking Hilarious.

En underbar sommmarkväll i läsandets tecken

Vi har bildat en väldigt seriös läsecirkel.
8 personer är vi och eftersom vår första bok var Orhan Pamuks Snö, så kallar vi oss smart nog för Snöflingorna. Igår hade vi en mellanträff för de som inte är på semester och uppdraget var att plocka med oss ett gäng av våra favoritböcker för att tipsa kamraterna.

Så igår åkte vi till ett hus på landet, satt på verandan och käkade mackor i solnedgången och läste högt ur våra favoritböcker. Det var heaven, och en inspiration inför fyra låånga härliga semesterveckor då det ska läsas av bara satan.

Följande böcker rekommenderades

M:
På Chesil Beach, Ian Mc Ewan
Hummelhonung, Torgny Lindgren
Du sköna nya värld, Aldous Huxley

A:
Märk Världen, Tor Nörretranders
Våld, Joyce Carol Oates
De kanske lämpade, Peter Hoeg

L:
Gregorius, Bengt Ohlsson
Montecore, Jonas Hassen Khemiri
I en klass för sig, Curtis Sittenfeld

I:
Den vite mannen papalagi, Söderhavshövdingen Tuavii


Åtminstone fem av ovanstående kändes som måsteläsaböcker och om man dessutom lägger till högen av bokreainköp som jag ännu inte hunnit läsa, (samt de tre bäcker som jag just nu har på gång) så känns det som att man kommer att ha att göra på semestern....

Skulle tro att jag börjar hitta tilbaks nu

Efter en dryg månad (tänk, det är ofta ungeför vad det tar innan jag tröttnar) inser jag nu att Facebook är sådär kul. Det finns förstås en del fördelar (som att få små ögonblickbilder av hur ens vänner har det via statusuppdateringar). Men sanningen är nog ändå den att antingen har folk redan tröttnat, eller så använder de Facebook på ett sätt som jag inte alls är intresserad av. Konstiga applikationer och tester är inget för mig, och framförallt är jag helt ointresserad av att ha en lista på hundratals personer som jag vill (i värsta fall inte vill, men inte vågar säga nej till) ha kontakt med. Så jag skulle tippa att jag sakta men säkert kommer att återvända till denna blogg där jag kan skriva av mig enligt ett koncept som jag vant mig vid och gillar.
Så var det med den Facebook-perioden.

Hans och sin och en språklig upprättelse

Den senaste tiden har jag reagerat över något skumt som håller på att hända med vårt språk. Alltsom oftast hör jag något som får mig att tro att mitt ganska pålitliga språkliga gehör har börjat svikta. För inte kan man väl höra språkliga fel så ofta om de egentligen inte är rätt?

Det handlar om hur "sin" verkar ha försvunnit som possesivt pronomen.Man hör till exempel: "Han gick hem till hans mamma". Och jag tänker, till vems mamma? Det som menas är förstås han gick hem till SIN mamma. Och det där har stört mig så kopiöst. Det är ju en sak om lite språkligt fattiga tonåringar gör fel, men när man hör det i radio och TV då börjar man ju undra. Har nåt gammal språklig sanning som jag fått med mig från grunden, visat sig vara fel? Så var det ju med "Han är lika gammal som mig" som man ju snabbt fick lära sig skulle vara han är lika gammal som JAG (är).

Hursomhelst, efter att ha våndats kring detta (jo, jag har faktiskt gjort det) så hörde jag till min glädje att det eminenta programmet språket i P1 hade uppe ämnet. Och det visade sig att jag - förstås - hade rätt, men att den andra varianten tydligen har blivit så vanlig att den knappt längre kan ses som fel. (Det var ju visserligen ingen god nyhet)Nu kan jag i alla fall andas ut. Det är helt okej att använda detta reflexiva possesiva pronomen, precis så som jag alltid gjort. Puh.