Nåt slags ljus i tunneln

Nej, jag tog inte livet av mig. Men det var helt allvarligt ett tänkbart alternativ.
Klockan fem på morgonen var jag utmattad och helt förtvivlad. Hade så ont att jag tror att jag är traumatiserad för livet. Jag åkte in till akuten igen och där tog de tack och lov hand om mig. Jag fick smärtlindrande sprutor, lugnande medicin och tegretol i stora doser. Tegretol är tydligen det enda som funkar på nervsmärtor om jag fattade det hela rätt. Så jag fick stanna kvar på sjukhuset (är bara hemma på permission) medan de hittar den ultimata lösningen på mitt problem. Det hela kallas i alla fall trigeminusneuralgi, och är en relativt ovanlig åkomma. Sen har de sökt orsaken till varför jag har drabbats av det, och det visade sig vara ett mysterium i sig, men där går faktiskt gränsen för hur privat jag vill vara. På tredje dagen kunde jag i alla fall äta fast föda, men jag har fortfarande kraftiga biverkningar av medicinen och är yr och trött om vartannat, och gör inte mycket mer än att sova.
Men tack gode gud, smärtan är över. Och måtte jag aldrig behöva uppleva den igen.
För den som är nyfiken kan man läsa vad wikipedia skriver om sjukdomen.
Nu är jag trött igen. Dags att sova....