Perrongpolaren

"Ska du ut och resa nu igen?" sa mannen med kepsen som passerade mig där jag satt på perrongen.
Jag var lätt svettig och kände mig ännu inte riktigt trygg i att allt som verkligen skulle med, nu fanns i min omfattande packning. Kommentaren från mannen med kepsen var lika oväntad som den var parodisk, eftersom jag kände mig som en gröngöling som aldrig lämnat kommungränsen i denna inledningfas av mitt livs första utlandssemester på egen hand. Man kan vara kaxig och säga att man är fullt kapabel att ta hand om sig själv, men det de där små illvilliga fjärilarna som ibland irrar sig upp från magen och ställer till det i hjärnan är inte att leka med. Plötsligt kommer tankarna att man glömt något viktigt, tagit fel på tiden eller inte kommer att hitta rätt på den stora flygplatsen.
Det var de där fjärilarna jag höll på att jaga på flykten när mannen som jag aldrig sett i hela mitt liv ställde frågan som fick mig på fall direkt. Han var så uppenbart kontaktsökande och jag behövde distraheras, så jag bjöd in honom. Då berättade han om förra gången han åkte med samma tåg. Om hur tåget blev stående på grund av en olycka och hur tågets Kastrupsresenärer började få myror i benen. Ja berättelsen var längre och mer målande än så, men istället för att bli orolig över att samma sak skulle hända mig så kände hur jag verkligen upsskattade samtalet med denna goa gubbe.
Han började prata om att han skulle hämta en bil och när ytterligare en histora handlade om en bilhämtning blev jag nyfiken. Vad var det för bilar denne gamle man hämtade?
Det visade sig att min perrongpolare hade jobbat i fyrtio år med att hämta och lämna hyrbilar åt ett företag i stan. "Men nu börjar jag bli pensionsmässig", sa han och jag tänkte att det var en faslig tur att jag inte frågade om hans ålder från början. Jag tyckte nämligen att han såg lite för gammal ut för att förvärsvarbeta så därför trodde jag att hans bilhämtande bara var en väntjänst eller ett extraknäck. "Jo, jag tänkte gå i pension i julas när jag fyllde 80, men jag får nog jobba ett tag till", sade han och väntade förtjust på skrattet som han visste skulle komma. Ett par minuter senare såg han en bekant på perrongen och skyndade vidare, medan jag satt kvar och såg fjärilarna lämna både magen och hjärnan.
Det ska nog bli en trevlig resa det här...

Nej, det blir inget

Brist på inspiration och lust i kombination med andra saker i verkliga livet (som att planera och packa, 6 dagar kvar) gör att jag inte nkan komma på någonting som känns relevant att skriva.

Det kan hända att det vänder snart, men man kan aldrig vara säker.
Det kan man inte med någonting här i världen.

Slutord om melodifestivalen

Det börjar bli hög tid att knyta ihop säcken när det gäller melodifestivalen 2007. Jag konstaterar att efter alla skrällar i delfinalerna så blev Finalen lite av ett antiklimax. Alla ville och alla trodde (nästan) att The Ark skulle vinna, och när de gjorde det så kändes det nästan löjligt självklart. Och det var överhuvdutaget inte så mycket att yvas över i reslutatlistan.

Att juryn och folket skulle tycka samma om The Ark och Andreas Johnson var ingen skräll.
Att Sarah Dawn Finer var juryfavorit snarare än publikfavorit var också väntat.
Att folket skulle gilla Måns och Marie mer än juryn gjorde, var relativt förutsägbart (även om jag hoppades att folket skulle ta sitt förnuft till fånga i Marie-fallet).
Kanske blev jag förvånad över att folket inte gav Sebastian en enda poäng och att såväl juryn om folket var relativt svalt inställda till Sonja.
Att Anna och Tommy skulle komma på efterkälken var hur jävla väntat som helst och att Sanna också fick hålla till i de nedre regionerna var helt enkelt bara skönt. Hon är bra men så himla tråkig.

Bäst av alla var kanske ändå Krille Luuk. Han passade så fruktansvärt bra i det här sammanhanget och för de som eventuellt inte fattade alla skämt så var det nånstans skitsamma. Vi som fattade fick guldkant på tillvaron och det är jag glad över. Jag hoppas att han hittar tillbaks till den gamla Knessetformen nu. Han är en stjärna, helt enkelt.

Rörigt var ordet, sa Bull

Inser plötsligt att nedanstpende inlägg var ett mycket konstigt och spretigt inlägg.
Min hjärna var nog egentligen nån annanstans. Jag ber om ursäkt för det...

Ibland bara går det över

Det är märkligt att man på några dagar kan gå från ångest och håglöshet till hyfsat pigg och handlingskraftig. Jag fattar inte riktigt vad det beror på.
Igår lunchade jag med J och ljuvliga dottern T (och när mamma J var och hämtade mat fick jag erfara hur det är när en unge bara skriker i en fullsatt resturang, och man inte vet hur man ska få tyst på henne, intressant upplevelse som jag nog tycker att jag hanterade rätt väl...)

Jag gjorde också en del smärre justeringar i mitt hem. Efter bara en månad med en forvaringskorg/hylla i badrummet insåg jag att det ser jävligt stökigt ut med en sådan hylla i mitt lilla lilla badrum, så den åkte in i en garderob istället.

Jag insåg också att min bokhylla behöver omarrangeras efter den senaste tiden stora bokkonsumtion. Jag har inte jättemycket bokhyllor, och föredrar att ha uppe böckerna jag verkligen gillat, framför gamla halvobskyra och ibland grymt lättviktiga böcker som jag köpt (och ofta inte ens läst) under en persiod då jag inte var särskilt litteraturintresserad. Jag är nu ganska nöjd med hur det blev, även om det börjar blir dags att köpa en ny bokhylla (och att börja läsa alla extremt bra faktaböcker om samhälle och politik som jag köpte under en period då hjärnan ville mer än den klarade av).

Jag läste också ut Karin Alvtegens Skam (som jag råkade köpa två gånger under bokrean, det är ett svårlaget rekord i impulsköp).

Övriga böcker jag köpte på bokrean var bla:

Vindens Skugga, Carlos Ruiz Zafóns
En berättelse om Kärlek och mörker, Amos Oz
Rid inatt, Wilhelm Moberg
Röda Rummet, August Strindberg
De tre första böckerna om Monika Pedersen, Åsa Nilsonne
Doktor Glas, Hjalmar Söderberg
Män som hatar kvinnor, Stieg Larsson
Flickan som lekte med elden, Stieg Larsson


och så lite annat smått och gott som ett spanskalexikon och en bok om den del av Spanien jag ska till. De tre sistnämnda romanerna har jag redan läst, men jag köpte dem bara för att jag gillade dem så mycket att jag ville ha dem i min bokhylla. Så kan man väl också få göra.....

Nedräkning av alla de slag

I just detta ögonblick har jag en exakt en arbetdag kvar på ett rätt tufft tiodagarspass.
Sen ska jag vara ledig i 4 dagar.

Det är nu tre veckor och två dagar tills planet lyfter mot sydliga breddgrader. Jag har beställt EU-kort (för den händelse att jag blir sjuk) och försökt klura ut vad det kostar att surfa via mobiletelefonen (vilket inte var så lätt).
På en hylla därhemma ligger böckerna jag ska ha med mig (Montecore av Hassen Khemiri, Fallen av Joyce Carol Oates, En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz och Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga, so far) och igår var jag och letade klänningar (vilket det definitivt inte var säsong för).

Det är exakt tre månader tills vi drar till Blekinge för att spana in bland andra Aerosmith och Scorpions,

och det är typ 53 timmar tills Timbuk står på en scen nära mig.

Vad vore livet utan nedräkningar.

Timbuk igen

Två text/ord-favoriter so far:

"Vi sticker huvudet i sanden med en fjärrkontroll i handen" (Bra, Bra)

Prioriteringsdisonans (Lika barn avvika bäst)


...och på torsdag kommer han hit.
Gissa vem som har biljett!

Timbuktu - räddaren i nöden

En slags våt filt lades plötsligt över min tillvaro.
Jag gissar att Fly Me-konkursen var droppen som fick bägaren att rinna över, eftersom jag plötsligt fick panik över tanken på att tillbringa nästan hel månad helt själv i ett annat land.
När allt annat har varit lite deppigt (mörkret, kaoset på jobbet mm) så har i alla fall tanken på Spanienresan piggat upp, men när nu även den skapade ångest så tog det liksom stopp.
Det kunde varit bättre, helt enkelt.
Och då är det ju tur att man är av den sorten att man åtminstone för stunden kan piggas upp av bra musik. Timbuktus senaste skiva är ett lyckopiller utan like. Texterna är grymma och svänget ska vi ju inte prata om.
Tack Timbuk!

Det blir aldrig som man tänkt sig

Jag hade visserligen sett framemot en månad i Spanien med lugn och ro och sol och böcker.
Men i planen ingick också att jag skulle ha sällskap vissa veckor (inte minst över påsken, som också råkar inkludera min födelsedag)
Men nu har Fly Me sabbat det.
Jag vet att jag ska vara jävligt tacksam över att jag själv envisades med att flyga från Kastrup (fast min far ifrågasatte det gång på gång). Det gör att jag åtminstone kommer iväg.
Det är bara det att alla som skulle hälsa på (med ett undantag, tack och lov), har bokat via Fly Me. Så nu blir det verkligen att klara sig själv. Ska man boka en ny resa så kostade det igårkväll 9000 kronor. Sinnessjukt.
Satans jävla skit-Fly Me.