Nästan som förr

Jag lärde mig läsa väldigt tidigt.
Berättelser säger att jag som fyraåring satt i en flyttbil och läste mitt första ord från en vägskylt. När jag var fem vaknade mina föräldrar en morgon och upptäckte att jag var borta. Jag hade tröttnat på att vänta på att de skulle vakna och hade helt enkelt gått till lekplatsen en liten bit bort. Nu hann de inte riktigt bli oroliga eftersom de samtidigt som de skulle sätta på kaffet, hittade mitt livs första lapp om var jag höll hus (det blev några fler under årens lopp).
Ja e på lekan, stod det.......
Hursomhelst, detta tidiga intresse för det skrivna ordet gjorde också att jag slukade enormt mycket böcker i min barndom. Det finns bilder på mig när jag ligger och läser utan att ens ha hunnit få av mig ytterkläderna. Jag läste överallt och hela tiden och skolbibblan var ett favorittillhåll. På somrarna låg jag hellre inne och läste än jag var på stranden. (vilket min mamma faktiskt tyckte var lite stört, hur stolt hon än var över mig).
Att böckerna sedan många gånger var av usel kvalitet har jag tyvärr inte förstått förrän i efterhand, vilket kan göra mig smått frustrerad. Det känns som lite slöseri med tid att ha läst abnormt många Jolly-, Cherry Ames- och Kittyböcker. För att inte prata om den pinsamma mängd Allersromaner som jag konsumerat i mitt liv.
Och kanske var det också därför som läsandet så småningom kom på undantag. Det gav helt enkelt inte tillräckligt mycket (jag vill i alla fall gärna tro att det var så och att det inte hade något med varken lathet eller stress att göra). I många år kollade jag hellre på TV, och orkade inte uppbåda intresse för att läsa böcker. Ofta var jag för trött i huvudet eller hade för svårt att koncentrera mig för att kunna läsa, och det har många gånger varit en sorg att jag aldrig lyckas ta mig igenom alla böcker som jag önskar att jag hade läst.
Men nu har något hänt. Jag väljer bort TV:n, och stänger till och med av radion ibland för att istället ligga och läsa långa artiklar i DN, faktaböcker eller romaner. Har jag tio minuter över, plockar jag fram en bok istället för att sätta mig framför TV:n och jag fattar inte riktigt vad det är som har hänt.
Kanske tröttnar jag igen, och kanske (högst troligt) överdriver jag hur mycket jag egentligen läser, men just nu går jag mest runt och är lycklig över att läsandet har gjort sitt återinträde i mitt liv.
Det får vara bra nog så långt.

Nu krockar det igen

Det känns som att jag drabbas av fler och fler evenemangskrockar i mitt liv. Dessutom ganska paradoxala sådana.
Till exempel måste jag avböja medverkan på en supercool gospelmässa med en massa körer, eftersom jag är på hårdrocksfestival.. Och så missar jag årets första hemmamatch eftersom jag ska sjunga i kyrkan. Att jag råkar jobba hela påskhelgen är en klart överkomlig krock i sammanhanget. Det går ju att lösa till priset av viss sömnbrist...

Feta vuxenpoäng

Vad sägs om ett påskfirande med riktig påskbuffé (paj, köttbullar, laxtårta, sill, ägg, och en massa annat smått och gott), påskris och gula dukar och servetter? Lägg därtill en ytterst begränsad alkoholkonsumtion, uppbrott halv ett och noll disk vid sänggåendet.
Låter det som en trist påskafton? Nej, det var snarare längesedan jag hade en så trevlig fest.
För säkerhets skull vill jag förtydliga att jag INTE är 58 år gammal och att festen i övrigt innehöll hög musik, många skratt och en och annan väl förfriskad gäst.
Så att jag inte helt tappar ansiktet...

Och så matchen

Jag hade annat för mig när det var dags för debuten och eftersom fotbollförbundet schabblat bort tv-rättigheterna så var jag inte speciellt frustrerad över det.
Det verkar dock ha varit en riktig skitmatch och den lilla del av mig som ännu lyckats uppbåda nån slags fotbollsentusiasm bävar.
Fortsättning följer.

Jag har blitt en vekling

I mer eller mindre hela mitt liv har jag alltid skrutit om att jag aldrig blir sjuk (som i förkyld, febrig, influensig o dyl). Jag har nog snarare anklagat de som är sjuka ofta för att vara kverulanta hypkondriker som känner efter lite väl mycket.
Men nu är jag förkyld för tredje gången på lika många månader, vilket är ett svårslaget personligt rekord. Och den här gången är det inte bara den onda halsen (det är så det börjar har jag lärt mig...) som jag måste stå ut med. Jag måste stå ut med alla tankar som snurrar kring varför? vad har jag gjort? vad har hänt? och Det är inte rättvist, jag som ska ha körkonsert på måndag! Ikväll er det genrep och jag kan knappast svälja, ännu mindre sjunga maffiga gospellåtar. Skit också. Är det för mina synder jag har fått det här? (eller för min vägran att läsa syndabekännelsen?)
Eller bor det en borträngd vekling i oss alla?

Filmer som förändrade mig

Mina föräldrar har bränt över fyra timmar Super-8-filmer från förr på DVD. Det är filmer som jag av någon oförklarlig anledning aldrig har sett innan och de har förändrat mig på ett sätt jag aldrig hade kunnat tro. Det var obeskrivligt häftigt att se rörliga bilder från en tid man inte minns och gav ett oerhört perspektiv.
Tänk att få se sig själv komma hem från BB och se reaktionerna från föräldrar och mor och farföräldrar, och samtidigt ha mamma bredvid som kommenterade. Det var fantastiska timmar vi hade tillsammans mamma och jag, och jag längtar efter att se filmerna igen, och igen och igen, med hela familjen. Skidsemestrar, utflykter, jular, födelsedagar eller bara helt vanliga dagar från en flydd barndom fick mig att inse hur oerhört lycklig jag kan vara som växte upp i just den här familjen.
Jag har tidigare ägnat ganska mycket kraft åt att vara frustrerad över de misstag våra föräldrar gjorde och funderat över hur saker sett ut om de gjort annorlunda och haft andra värderingar eller intressen.
Men kära nån, nu insåg jag - på ett sätt som jag aldrig gjort förr - hur vi alltid, ALLTID har varit det allra viktigaste för dom.
Kan man egentligen begära mer?

Lillebrorsförväntan

Det är bara drygt två månader sedan som lillebror flyttade till annan ort, men jag har redan börjat sakna honom.
I helgen ska det firas fördelsedagar i familjen och därför kommer han hem och jag är helt förväntansfull. Inte bara över att få träffa honom utan också för att träffa andra släktingar som man inte träffar så ofta. Kan inte riktigt minnas när jag senast såg framemot en släktträff, men det gör jag faktiskt.
Det händer märkliga grejer....

Män och deras stolthet

Jag var hos föräldrarna häromdagen.
Det var första gången vi sågs sedan de kom hem från semestern och jag kunde inte låta bli att nämna flygplatsdebaclet.
Skulle inte ha gjort det.
Pappa vill hemskt gärna komma över det hela genom att låtsas som att det inte hände och han blev mycket besviken över att jag hade tjallat till hans mor. Skulle han veta att jag hade bloggat om det så hade han nog gjort mig arvslös är jag rädd.
Det verkar som att han tror att hela hans trovärdighet står och faller med detta.
Inte kan väl det vara sant?
Bäst att ligga lågt framöver, och motstå frestelsen att ta poäng på den här underbara storyn.....

Ja jäklar, sicket sväng

Jag har varit på en fullständigt bedårande konsert.
Jag har väl inte direkt varit nån stor världs- eller folkmusikanhängare, men när en kompis hade en biljett över till en konsert med Ale Möller så tänkte jag "visst, det kan säkert bli kul". Konserten var i ett församlingshem i en liten ort utanför staden där jag bor och om inte annat så kändes det lite exotiskt att gå på en konsert på ett sånt ställa.

Men jag blev så berörd att jag inte kan minnas när jag senaste hade en sådan upplevelse. Utan tvekan topp tre vad gäller konsertupplevelser (och då har jag sett en del). De improviserade sig igenom hela konserten, och Ale Möller sa typ "jag tänkte om vi börjar med den där låten där du spelar lite munspel och sen kan vi gå över i den där du sjunger och sen kan vi sluta med den där fula låten ni vet där jag..." Det var roligt, organiskt, musikaliskt och alldeles, alldeles underbart.
Glädjen och kärleken var så total att tårarna till och med började rinna.
Fullständigt sanslöst.
På en pinnstol i ett församlingshem.
Ja, jäklar.

Bloggläsare

Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt tänker mig att någon läser den här bloggen (förutom Mi, förstås som ju introducerade mig i det hela).
Jag skriver mer för nån slags inbillad publik för att få formulera vad som rör sig i mitt huvud (det blir mindre rörigt därinne då, har jag märkt).
Men så fick jag ett SMS från en gammal kompis som bor på annan ort (låt oss kalla henne I..) som berättade att hon håller sig uppdaterad om vad som händer i mitt liv via bloggen, och plötsligt blev jag helt skärrad. Jag insåg att man ju faktiskt inte vet vilka som läser (Visserligen har jag bara lämnat ut adressen till tre personer, men det är ju ingen garanti)
Jag inser nu att det är lätt att censurera sig när man vet att folk läser och att såna som jag kanske egentligen borde skriva privat dagbok istället.
Men å andra sidan så blir det inte alls lika snyggt, (antalet fullständiga meningar är också väsentligt färre i en dagbok) och dessutom är det rätt meningslöst att skriva pamfletter om hur det går utför med världen (för det gör jag ju ibland...) om det inte ens finns en teoretisk chans att nån läser.

Slutligen kan man förstås konstatera att även om min kända läsekrets har ökat med 100 procent, så kanske jag ska vänta lite med att få stora skälvan...

Efterlyses; Fotbollsentusiasmen

De senaste åren har jag drabbats av ett okontrollerbart bubbel i magen redan innan februari ens har börjat. Det faktum att fotbollsallsvenskan börjar närma sig brukar skapa förväntan långt i förväg. Men i år är det nåt som har hänt. Det bubblar inte så mycket i magen och mitt kvällstidningskonto har inte börjat springa iväg än (det är för sportbilagorna jag köper kvällstidningar), trots att premiäromgången redan är avklarad. Det känns faktiskt lite sorgligt, för det är ju mycket på grund av den där oregerliga entusaismen som jag gillar fotboll.
Ska man psykologisera över det bristande intresset så kan man se två förklaringar. 1) Jag är en obotlig medvindssupporter som anar att det blir ett tungt år. 2) Jag är inte längre lika patetiskt befriad från andra lyckoämnen, vilket gör att jag gläds över det som händer här och nu. Det innebär med andra ord att den dan jag står på Arenan igen så kommer jag att vara lika lycklig som jag brukar.
Låt oss hoppas på alternativ 2.

Rebell i kyrkan

Jag sjunger i en gospelkör.
Det är ofantligt kul och ger mig väldigt mycket glädje och energi.
När folk frågar om min tro, blir jag däremot gärna lite flummig. Jag har svårt att helt och hållet definiera den, och tycker egentligen inte att andra har att göra med min eventuella relation till Gud (faktum är att jag är rätt säker på att vi skulle ha en fredligare värld om folk koncentrerade sig på sin egen tro och sket i hur andra människor har det med sin tro).
Hursomhelst så innebär gospelsjungandet att jag några gånger varje år går på högmässa i kyrkan. Och jag kan faktiskt tycka att det ger mig en hel del. Det kristna budskapet har sina poänger, ritualer kan ge trygghet och vem behöver egentligen inte en stund kontemplation i en underbar lokal?

Men det finns också tillfällen då jag faktiskt blir heligt förbannad och undrar om jag inte har hamnat på fel plats.
Jag pratar om syndabekännelsen.
Fader Vår och Trosbekännelsen kan jag ställa upp på (jag kan dem dessutom som ett rinnande vatten sen konfirmationen), men när syndabekänneslen ska läsas då kniper jag igen.
Jag vägrar säga högt att jag är skyldig till mer ont än jag ens kan förstå.
Jag vägrar kräla i stoftet och be om ursäkt för en massa saker som jag egentligen inte alls tycker är synd. Jag har gått in i väggen två gånger i mitt förhållandevis korta liv och ett av skälen var att jag tog på mig alldeles för mycket ansvar och kände skuld för en hel massa onödiga saker.
När jag nu äntligen har kommit över det och lärt mig acceptera mig själv som jag är, med fel och brister, då tänker jag minsann inte låta någon urgammal kyrklig ritual dra ner mig i fördärvet igen. Därför förbehåller jag mig rätten att våga vägra syndabekännelsen.
Som en sann postmodernist plockar jag helt enkelt lite här och lite där för att få livet att gå ihop.

Nykär i Afterwork

Det har öppnat en ny pub i stan där jag bor.
De satsar på gratis afterworkbuffé, riktig öl på tapp, livemusik och en något äldre publik. Inredningen är supermysig (det finns till och med en biblioteksdel med skinnfåtöljer), och när bandet inte spelar är det lugnt och skönt och man känner sig riktigt hemma.

Så nu går man återigen på krogen varenda fredag och hänger med sina kollegor (det var ett tag sedan jag såg nåt nöje i det). I fredags lyckades jag till och med bli lite dragen eftersom jag inte är van vid att dricka starköl.

Uteserveringarna (som öppnade i helgen) har med andra ord fått stark konkurrens. Svåra val är att vänta fredagarna framöver.

En avbön

Jag är inte den som sticker under stol med vad jag tycker om saker.
Faktum är att jag tycker att det finns ett poäng med att vara så tydlig som det går, för att folk ska vet var dom har en. Å andra sidan så kräver det i sin tur att man kan revidera sina uppfattningar och ärligt stå för när man byter uppfattning, utan att låta prestigen ta överhand.

Alltså tvingas jag nu kapitulera i en fråga som jag har drivit HÅRT det senaste året. Jag har hånat, jag har raljerat, jag har nästintill agiterat för att få min omgivning att förstå det fullständigt huvudlösa i trenden att bygga hemmabioanläggningar och lägga snuskigt mycket pengar på hemelektronik. Allra värst drabbad har en nära kompis och hennes sambo (framförallt sambon) varit, eftersom han är en av de värsta jag mött i det hänseendet.

Men.

Så var jag i deras nya hus och fick uppleva det där "biorummet" som de (han) pratat om sedan innan de ens visste att de skulle köpa hus. Och jag säger bara "shit, vad coolt!".
Vi såg vi en gammal 80-talsfilm (Girls just want to have fun, som förresten är märkligt bortglömd. Inte bara har den samma klass som Dirty Dancing i genren dansfilm, dessutom medverkar en ung Helen Hunt, en ung Shannen Doherty och en ung Sarah Jessica Parker) och det var jättehäftigt, men tänk dig att se riktig actionfilm eller en musikfilm som är gjord med dagens teknik. För att inte prata om fotbollsmatcher....
De har inrett så coolt, med värsta skinsofforna, härliga sammetsdraperier, spotlights och filmaffischer på väggarna och bara tanken på att man kan se en film under de förutsättningarna gör att man aldrig mer vill gå på bio. Jag är djupt imponerad och gör härmed total avbön.
Jag vill också ha ett biorum!