Vem fan tror jag att jag lurar?

Nu kapitulerar jag.
Jag är inne i en fas där jag jobbar väldigt mycket och eftersom jag älskar mitt jobb så är allt som ens är i närheten av intressant att skriva om relaterat till mitt jobb. Det fick mig att fundera över varför jag inte kan berätta här vad jag jobbar med. Jag vet ju att alla tre som läser min blogg på regelbunden basis vet vad jag gör och skulle någon annan läsa så tror jag inte att de gör en sport av att klura ut exakt var jag jobbar och sedan använda det emot mig. Så nu släpper jag på "skriva-om-jobb-embargot".

Idag intervjuade jag ett gäng 10-åringar som är partiledare för partier som ska delta i deras skolval. De var så himla härliga. Jag frågade dem om de aldrig bråkade inom partiet och då sa en av killarna: "Jo ibland när vi inte tycker likadant så brukar vi tramsa runt, men då måste man ju ta tag i det problemet..."

Ett annat skönt "say" från veckan som gick kommer från Gudrun Schyman apropå att Alliansen enades om ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag. Hon menar att vårdnadsbidraget är en hemmafrufälla som kommer att innebära att kvinnorna stannar hemma också när barnen vuxit upp. "Då inträder en slags form av vård av frisk man i hemmet och det ger ingen betalning och inga pensionspengar".

Ytterligare en kul grej är att Thomas Bodström berättade att han trodde att det var någon som drev med honom när de ringde och ville att han skulle bli justitieminister (det var inte Persson utan nån assistent som bjöd honom till Rosenbad). Han bara väntade på att polarna skulle ringa och säga "trodde du verkligen att de ville att DU skulle bli justitieminister....."

Åh vad skönt att the cat is out of the bag.
Nu kan jag nog skriva lite mer (och roligare) framöver.

Stanna kvar...varför då?

Jag stör mig så förbenat på alla TV-program där de säger "stanna kvar".

Varför i hela friden skulle jag göra det? Jag menar det finns minst 15 andra kanaler att välja mellan så ge mig EN anledning till att stanna kvar vid just den kanalen som visar reklam.
Det känns helt vansinnigt att tänka sig att någon skulle göra det

Likes & Dislikes

Jag gillar:

Mitt jobb.
Det känns alltsomoftast som en välsignelse att ha hittat ett arbete som man gillar och som passar en perfekt. Nu är det till och med så roligt att jag ställt in mina deltidsstudieplaner. Jag kan numera ta hand om mina behov av kickar och fortbildning på egen hand så varför styras av en stelbent universitetsvärld?

Mitt hem.
Ommöbleringsprojektet fortskrider. Jag har lagt över tvåtusen spänn på att förnya det som kan förnyas och även om det mest är detaljer som gardiner, mattor och tavlor så är det nog den mest omvälvande föärndringen mitt hem skådat sedan inflyttningen för tio år sedan.

Malmö.
Var där i helgen igen och jag som trodde att jag avskydde folksamlingar och stora festivaler blev helt begeistrad. Vi strosade runt en hel kväll och käkade libanesiskt, shoppade indiskt och lyssnade på (mestadels) svensk musik (Snook, Spock och Flamingokvintetten...). Malmö är en skön och vacker stad med en alldeles speciell själ. Ska jag nånsin flytta härifrån blir det nog dit.

Olivgrönt.
Mitt sovrum har blivit olivgrönt och plötsligt förstår jag varför de inreder med grönt på psykavdelningar. Jag vill vara i min gröna kokong hela tiden!

Att sticka.
Det är rätt fånigt, men jag hittade ingen bra halsduk trots ständigt letande. För bred, för kort eller fel färg, så till slut bestämde jag mig för att haka på trenden. Trettio centimeter har jag kommit och jag hoppas bli klar tills vintern kommer.

Däremot är jag mindre förtjust i:

Den omåttligt tråkiga valretoriken.
I ett och ett halvt år längtade jag efter det här valet, men när det verkligen bärjar dra ihop sig då flyr jag fältet så fort jag ser eller höär en partiledare. Vad är det för mening med en valrörelse, egentligen?

Oengagerade chefer och kollegor.
När man själv gillar sitt jobb och vill göra allt så bra som möjligt är det svårt. taskigt och frustrerande att behöva deala med oengagerade chefer och kollegor.

Att dammsuga.
Mitt hem kan vara superfint och piffat med var sak på sin plats och en skinnade diskbänk. Men det ska mycket till för att jag ska ta fram dammsugaren. Jag hatar att dammsuga till och med mer än jag hatar dammtussar.

Ommöblering pågår

Jag har snart bott i min lägenhet i tio år. Det är en lång tid, och den senaste tiden har jag börjat fundera över om det kanske är dags att flytta. Efter en del räknande och mycket vändande och vridande kom jag fram till att svaret på den frågan är nej. Hursomhelst krävdes nån form av förändring och därför påbörjade jag häromdagen Projekt Ommöblering. Följande har hänt:

* Jag har köpt en ny taklampa i vardagsrummet (har haft solfjäderplafonden från IKEA sen jag flyttade hemifrån på 80-talet...). Den nya har cirkelformade rosa snäckskal som hänger ner. Svårt att förklara men rätt fräckt. Den ger ett häftigt sken.

* Jag har slängt ut min dubbelsäng. Jag har ett ganska stort sovrum med plats för och behov av ett kontorsutrymme, men så länge jag envisas med att ha en dubbelsäng så blir det onödigt trångt. Jag inser nu att om man bor ensam behöver man bara ha en säng, förut trodde jag att det var en vuxengrej att ha en dubbelsäng.

* Jag har flyttat på hela vardagsrumsmöblemanget. Egentligen ser det nog inte klokt ut, men jag behövde bara att det blev annorlunda.

Fortsättning lär följa (som till exempel nytt överkast, nya köksgardiner och kanske nån ny tavla). Det känns riktigt spännande, i all sin enkelhet.

Allt är bara bra, believe it or not

En kompis som jag talar med mer eller mindre dagligen, fast inte alltid om hur man egentligen mår, ringde idag för att kolla hur jag hade det i livet. Under de år vi har känt varandra har hon lärt sig att man oftast får en ganska lång harang till svar, kryddad med det ena eländet efter det andra. Idag sa jag bara; " Jo, det är bra. Jobbet är skitkul, jag mår bra och jag känner mig rent allmänt väldigt nöjd med tillvaron". När jag lagt på luren insåg jag att det har börjat bli så nuförtiden, när folk frågar. Från att ha varit tvungen att ljuga och undvika ögonkontakt, kan jag med rent samvete se folk i ögonen och säga "jotack, det är riktigt bra faktiskt".
Det är en märklig känsla.

För övrigt vilar Brick Lane ett tag. Jag läser Mankell istället, för ovanlighetens skull.