Oh no, Settman gör en Jihde

Man tycker ju att Peter Settman (eller svt-cheferna) borde ha lärt sig av misstaget med namnen Jihde. Den som alla kramar och älskar för stunden, blir lätt ett kräkmedel om man inte vet när man ska sluta. Jag avgudade till exempel Jihde när han var ny på svt, men fick så småningom en kraftig överdos. Med Idol blev det sen bara FÖR mycket och nu zappar jag bort honom när han dyker upp i rutan.

En annan Peter, Harrysson, var jag så trött på att jag hade accepterat Loket som ersättare när Settman tog över Så ska det låta. Och uppenbarligen kände en stor del av svenska folket likadant. Men nu... Nu vill man skrika högt så fort man ser såskadetlåtadansbandskampenidrottsgalan-Peter.

Allvarligt talat; Det finns väl för i helvete någon mer programledare att skaka från inom Public Service-TV:n förutom Settman (och Luuk) Måste man överdriva så förbannat att man till slut bara vill kasta alla jävla Peter från kaknästornets topp?
Change TV-chefer, CHANGE!

Marklund-debattens sneda fokus

Det har visserligen redan skrivit tusentals inlägg i frågan, men jag måste ändå formulera min åsikt. När det gäller sanningshalten i Gömda så anser jag egentligen att inte att man kan bli så upprörd över om allt inte är sant. En roman är en roman är en roman och det viktiga är ju ändå att boken är bra, eller hur?

Men det som stör mig är att Liza Marklund har byggt stora delar av sin karriär på den här boken och den fasansfulla berättelse den är. Hon har gjort politik av en historia som uppenbarligen inte är helt sann, utan att någonstans ens antyda (vad jag sett och hört) att historien bara är BASERAD på en sann historia, eller hur hon nu uttrycker sig. Hon har liksom inte bara skrivit boken och sedan gått vidare, utan hon har använt storyn om och om igen. Det gör det hela ganska tveksamt tycker jag.
Dessutom har hon ofta gjort ett jävla nummer av hur noga hon gör research, något som jag även i andra sammanhang noterat inte är helt med sanningen överensstämmande.
Jag jobbade för ett antal år sedan på en nyhetsredaktion som är omskriven i hennes böcker, och fördomarna och okunskapen kring hur denna redaktion (som alltså inte är en kvällstidning) jobbade var helt hårresande. redaktionen hade en ganska central roll i storyn och det hade varit väldigt enkelt att ställa några frågor om hur man jobbade, men det var uppenbarligen inte gjort. Efter det slutade jag helt läsa hennes böcker för jag blev så störd. Man får gärna hitta på, men då ska man inte ge sken av att man är noga med research. Tycker jag.

Sen tycker jag att bloggosfären har gått completely overboard och är djupt oroad över det uppdämda hat som finnas där. Minsta misstag verkar ge bloggvärlden blodvittring och sen är allt tillåtet. Måtte man aldrig bli måltavla för det....

Den raka kommunikationens baksida

Jag har ett stort dilemma.

Jag tycker att det är sketaviktigt (för att prata sydsvenska) att ha en rak kommunikation med människor, inte minst när jag arbetar. Jag säger vad jag tycker och tänker på ett så klokt och samlat sätt som jag bara kan utan att mesa runt och slingra mig.
I alla fall är det vad jag själv tycker. Jag hatar hyckleri, missförstånd och informationsmissar och gör allt jag kan för att minimera detta inslag i min relation till andra människor. Det torde vara överflödig information att säga att det är en ganska viktig egenskap när man arbetar som arbetsledare i kommunikationsbranschen.

Nu till mitt problem.

Alltför många människor i min omgivning tycker inte att detta är det rätta sättet att kommunicera. De vill bara prata om det som är positivt och undvika allt jobbigt, eller så är de bra på att ha åsikter om andra men värdelösa på att andra har åsikter om dom.
Själv vill jag verkligen bara att det vi gör ska bli så bra som möjligt och jag vill gärna tro att jag är ganska bra på att ta när folk är raka mot mig.
Men det här att folk är så jävla känsliga och inte kan ta minsta lilla konstruktiva kritik utan att bli sårade eller gå i försvar det gör mig helt stressad. Jag vill inte vara en ond bitch som sårar folk. Jag vill bara att folk kan diskutera det de gör på ett vuxet och professionellt sätt. Men nu hamnar jag i nåns lags limboläge där jag antingen måste hålla käften och kväva mina ambitioner, eller känner mig som en häxa som gör folk ledsna. Oavsett vilket av dessa båda det blir så blir jag ledsen själv.
Och det tycker jag faktiskt inte att jag har förtjänat.

Irriterande radioröst i P1 av alla ställen

Jag är radiot. Jag lyssnar på radio sinnessjukt mycket och det säger väl tyvärr en del om vilket rikt liv jag lever om jag kan lyssna på radio hela dagarna utan att någon hindrar mig.

Hursomhelst så var det inte en självutlämnande bekännelse om mitt patetiska liv det här skulle handla om. Det skulle handla om att jag är kräsen när det gäller radioröster. Det får inte bli för hurtigt, inte hysteriskt, inte saggigt, inte mångordigt, inte krystat, plastigt eller okunnigt. Därför lyssnar jag nästan alltid på P1, framförallt på morgnarna. Men de senaste dagarna har en av deras julvikarier gått mig fullständigt på nerverna. Hon leder ett av Sveriges tyngsta samhällsprogram och låter som att hon försöker dölja sin okunskap med sin sängkammarröst.
Hon lyckas inte och jag blir galen.
Galen av att hon har fått ett jobb som hon inte klarar av (hur gick det till?), galen av att jag inte har något bra alternativ och VERKLIGEN inte vill ha det tyst på morgonen, och galen av att jag verkligen vill höra om den senaste utvecklingen i Gaza. Samtidigt är det ju helt meningslöst att ringa till radion och skälla. Det kommer inte att förändra något, det begriper jag verkligen.
Men ändå. Snälla ta bort henne!