Kanske var det känslan av att det snart skulle vara över.
Kanske var det euforin efter en höjdarkonsert med idolerna Whitesnake.
Kanske var det ölen.
Eller så var de där synnerligen ambitiösa brandvakterna helt enkelt bara för mycket.
Jag blev hursomhelst en obstinat bråkstake som bara var tvungen att hänvisa till lagar och ifrågasätta legitimiteten i deras beslut.
Vi satt fem vuxna människor vid vår lägerplats på festivalen. Vi var inte på något sätt oregerligt fulla, inte någon av oss, och vi satt i godan ro och snackade skit och garvade åt löjliga saker.
På bordet framför oss stod två marschaller för värmes och ljusets skull, och vi hade full kontroll på läget. Då kommer fyra uniformerade brandvakter susande på två terrängmotorcyklar och krävde att vi skulle släcka dem. Vi ifrågasatte förstås dem och de hänvisade till ett eldningsförbud som kändes lite lamt i sammanhanget. Det var ju inte direkt fråga om en öppen eld. Fick man ens tända en cigarett undrade vi kaxigt. Men de hänvisade till att plastbordet under marschallerna inte var tillräckligt säkert, och menade att om vi haft ett stenbad eller något så hade det varit ok.
Vi släckte marschallerna, de susade vidare mot nya livsviktiga ingripanden och vi plockade fram stekpannan till trangiaköket som vi satte de nytända marschallerna på.
Exakt 45 sekunder senare kom de tillbaka, i en rasande fart. Det var fortfarande inte tillräcklgt säkert tyckte brandvakterna spm nu spände sura ögon i oss. Jag försökte med all min kvinnliga och relativt nyktra charm att få dem att förstå att vi var ansvarsfulla vuxna som inte alls ville jävlas utan bara ville slippa frysa. Men vakterna hävdade att det snart skulle bli ljust och varmt (klockan var fyra och alla som varit uppe vid den tiden en sommarnatt vet att det är en fet lögn, ljust möjligen, men knappast varmt) och vägrade ge sig av. Vi kämpade verkligen med all vår eminenta argumenatationsförmåga, men av någon anledning så drunkande våra tappra försök i den tokige jämtlänningens envisa tjat om att få låna deras kommunikationsradio för att säga könsord. Efter deras andra besök gav vi upp och plockade fram ficklampor som vi ställde i stekpannan istället. Då kom de susande EN GÅNG TILL, övertygade om att vi fortsatt att obstruera. Det var mycket tillfredsställande att få bevisa att vi faktiskt inte var sååå dumma (även om jämtlänningen sabbade igen med sitt envisa tjat om komradion). Lägret bredvid visade sig vara bovarna i dramat den här gången och trots att de faktiskt hade ett stenbad så fick de släcka ändå för annars skulle vi bli avundsjuka, hävdade brandvakterna.
Åh vad det är skönt med människor som tar sitt jobb på allvar.
