Skratta eller ta livet av sig, det är frågan

På akuten konstaterade man att jag förmodligen har nån nerv som är skadad. Går att behandla med nån sorts medicin som min ordinarie läkare måste ge mig. (vad bra att det är fredagkväll...)
Under tiden fick jag Tramadol, en medicin som tydligen ska hjälpa bättre än citodon mot den typen av smärta. (citodon hjälper alltså inte alls och jag har haft vatten i munnen konstant sedan kl fyra. Klarar inte ens 15 sekunder utan). Illamående som fan efter fyra citodon och två panocod och nästan ingen mat idag, så ville jag läsa på lite om Tramadol. Visade sig att det är mer eller mindre förenat med livsfara att kombinera med en annan medicin som jag äter (som inte är kopplat till denna åkomma). Så nu sitter jag här med tre sorters receptbelagda mediciner men har så ont att jag inte förstår hur det här ska sluta. Hur ska jag kunna sova med vatten i munnen, liksom...(dessutom hjälper det sämre och sämre för varje minut som går)
Vad är det egentligen jag ska lära mig av det här???

Akuten nästa...

Jo, jag fick sova i tre timmar. Det var underbart. (eller rättare sagt hur vet man det, man känner ju inte det, det enda man vet när man vaknar är att det gått tre timmar och att nu börjar helvetet igen).
Man får ju "bara" äta 8 citodon om dagen, vilket gör att jag behövde vänta en stund på nästa dos. Men det gick inte. När citodonet släppte brakde helvetet loss och det enda som funkar är att sitta med kallt vatten i munnen. Helt sinnessjukt.
Jag är helt färdig. Har knappt sovit, knappt ätit och har bara ont ont ont. Alltså vi pratar "kan inte sitta still måste bara gå runt och skrika" - ont. Förutom att jag är så trött och har så ont i huvudet att det blir ett helvete att skrika.
Så nu ringde pappa till sjukvårdsupplysningen, som absolut tyckte jag skulle åka till akuten. Rara pappa kastade sig därför i bilen och är nu på väg att hämta upp mig för att köra mig till akuten.
Det här är faktiskt förmodligen det värsta jag har varit med om.

Hur många grader kan det bli i helvetet?

Man brukar ju säga att det finns grader i helvetet.
Jag har fattat vad det betyder nu. Och upptäckt ett riktigt dilemma.
Man vet inte hur många grader det kan bli.
Häromdagen (eller var det veckan, jag börjar tappa tidsbegreppen) skrev jag att jag var i helvetet, på grund av en kombo av förkylning, magkatarr och tandvärk. Så småningom försvann förkylningen och magkatarren och jag kände mig genast mycket gladare.

Men efter att ha haft två dygns konstant tandvärk (kommer i attacker ungefär var femte minut) och sovit ungefär fyra timmar är jag nu övertygad om jag hamnat i ett helvete där det är några grader värre. Ingen vet vad smärtan beror på (bettskenan har jag kunnat ha en natt, sedan blev tandvärken så olidlig att jag inte kan ha den på), dubbla Panocod (fortfarande inte mina...) hjälper bara måttligt, och när jag ringde käkkirurgen för råd igår så trodde de att jag helt enkelt måste stå ut med skenan i 5-6 veckor (!!!!) tills den börjar hjälpa. Och efter en natt då jag sov i två minuter, gick runt i lägenheten och grät i två minuter, sov i två minuter osv... blev jag vid femtiden desperat och ringde sjukvårdsupplysningen så att de kunde "godkänna" ett besök på akuten (det ska tydligen vara så). Men då fick jag bara veta att där fanns ändå ingen tandläkare... Och man hör ju själv hur löjligt det låter "hej, jag behöver komma in akut för jag har sån jävla tandvärk"... Sissy.
Så jag tog en ny dos panocod och lyckades faktiskt slumra en stund. Klockan åtta hängde jag sen på låset hos min stackars tandläkare som ju är helt förtvivlad över att han inte förstår vad som pågår. Han skrev en remiss till käkkirurgen och skrev ut ett gäng citodon (kompisens panocod börjar ta slut...). Så nu ska jag vänta igen, på en ny lösning på denna hemska situation. Och hoppas att citodon är snäppet bättre än panocod.
Att jobba är inte ens att tänka på, så nu är det är bara att vandra runt i lägenheten och försöka få tiden att gå. Av nån anledning gör det mycket ondare när jag ligger ner, vilket ju också är lite av ett problem med tanke på hur sinnessjukt trött jag är. Jag behöver få sova!!!
Som sagt, det finns grader i helvetet...

Tre dygn utan värktabletter

Vill också bara för den som undrar säga att jag nu levt utan värktabletter i tre dagar. Det är med andra ord väsentligt myckt bättre med min konstiga tandvärk, om än långt ifrån normalt.

Hammerfall, Cans och Körslaget

(Man vet att det går utför när man sitter hemma och kollar på Körslaget en lördagkväll...)

För fem-sex år sedan var jag på mitt livs första Festival, Sweden Rock i Norje utanför Sölvesborg. På en av konserterna (Talisman tror jag visst att det var) så blev plötsligt kamraterna runt mig alldeles till sig och började viska med varandra: "Kolla vem som står bakom oss, det är Oscar i Hammerfall!!". Jag förstod då att det hunnit hända en del på hårdrocksscenen sedan jag senast var en del av den (tidigt 90-tal). Inte ens om mitt liv hängde på det hade jag kunnat känna igen Oscar i Hammerfall...
Sedan dess har Hammerfall blivit större och större och är ju utan tvekan ett av våra mest framgångsrika metalband både nationellt och internationellt. Och även om jag numera både känner igen musiken och Oscar så är det inte många i vårt land som skulle känna igen ens sångaren Joakim Cans om så deras liv hängde på det. Och än mindre skulle de tycka att Hammerfall och deras musik eller medlemmar skulle vara något som intresserade dem.
Tills för tre veckor sedan.
Då fanns han plötsligt där i våra TV-rutor i både Körslaget och Så ska det låta och nu visar han hela svenska folket (den del som inte redan visste det) att hårdrockare är både asduktiga musiker och sköna människor.
Nu vill jag att Team Cans ska vinna hela klabbet och att Hammerfall ska få en ännu större publik.
Go Cans!

Tandvärk kapitel 4

Den provisoriska bettskenan sög fett.
Kompisens Panocod gjorde mig något mindre desperat, men samtidigt oroad över hur mycket medicvin jag proppar i mig.
Återbesöket hos tandläkaren idag var en besvikelse.
Fick tjata mig till pencillin (jag är numera övertygad om att jag drabbats av en käkledsinflammation, men tandläkaren är inte alls lika övertygad), och gick bet på att få receptbelagd värktablett.
Provade ut en riktig bettskena som jag får tidigast om en vecka. (tandläkaren är numera övertygad om att den är lösningen på alla problem)
Tills dess hoppas jag på penicillinet, fortsätter tjuväta panocod, och har allvarliga problem med att slutföra en arbetsdag (utan panocod tokig av smärta, med panocod, dåsig, trött och illamående).
En kollega påminde mig som tröst att det finns ett ljus i slutet av VARJE tunnel.
Fan tro´t.

Jo, jag var ju förresten i Spaninen

Jag var i Spanien över påsken (vilket tyvärr har överskuggats lite av de senaste veckornas sjukdomselände). En av eftermiddagarna åkte vi på
vinst och förlust ut på den spanska
vischan. Vi tänkte ta en genväg på väg hem från en badort och hamnade in the middle of nowhere. Utan karta och helt övertygade om att en spansk bonde skulle anklaga oss för att köra på en privat väg. Men vi kom lyckligt hem och fick bland annat några sköna bilder från en av alla apelsinodlingar som vi passerade på färden.




Vädret denna sista vecka i mars var helt fantastisk, och det var sol så gott som hela tiden. Vi badade till och med vilket inte hör till vanligheterna i mars. Samtidigt fick vi rapporter om hur folk härhemma skottade snö för allt vad tygen höll och då stod skadeglädjen högt i tak vill jag lova...
Varje morgon åt vi frukost i soluppgången ute på altanen. Och menyn var densamma varje dag: Havregrynsgröt med mjölk och sjukt mycket färska jordgubbar. Ett av våra mål under veckan var att masskonsumera jordgubbar och vi åt totalt 4 kilo under veckan.

Berg och Uggla - TV-favoriter

Fredagkvällarna har blivit en kväll då man bara vill kolla på TV. Igår hade jag två timmars ren lycka framför TV:n och det är ta mig fan inte speciellt ofta det händer. (jag lyckades till och med glömma den hemska tandvärken lite då och då...)

Så ska det låta har varit en favorit i alla år hos mig, och det blev definitivt inte sämre när Peter Settman tog över. Och igår kan vi möjligen ha sett världshistoriens bästa program.
Fyra fantastiska sångare, med brett kunnande och många texter i huvudet. Molly Sandén var helt oerhört bra, Erik Sgerstedt visade sig kunna en massa sköna gamla soulklassiker (som han gjorde asbra) och Nannes version av Hurt visade att hon kan så mycket mer än att stampa i scengolvet och bränna i för kung och fosterland. Sagolikt bra!

Var fan är mitt band var ett program som jag fastnade framfr av en slump (är inget Uggöa-fan egentligen) och dagen efter kom jag på mig själv med att återberätta hela programmet för några kompisar när jag var på middag. Det är nyskapande TV, hur otroligt det än kan verka. Jakten på det perfekta hotellrummet, samtalen i bilen, och fredagsgroggen på slutet... Kanon!

Berg flyttar in lät som en kul idé, även om jag kanske tyckte att det första programmet var sådär.. Berghagen känns lite ospännande tycker jag. Han kanske är så genomtrevlig och "happy go lucky" som det verkar, men det är som sagt inte så spännande. Salming och Berg i fjällen däremot, det var ju en helt annan sak. Varken hon eller han väjde för de svåra frågorna, och när de pratade jobbiga grejer på slutet så var det bara bra och rörande och inte alls sökt eller tendensiöst. Det bara var där, som den naturligaste sak i världen. Skitbra. Programmet är dessutom behgligt nog klippt så att man känner att det finns tid att prata. Berg är ingen pretentös programledare som vill få in så mycket smarta frågor som möjligt, oavsett vad intervjupersonen svarar, utan hon verkar verkligen vara där för att prata och för att få veta.
(Jag undrar väldigt mycket över hur svårklippt det är. Det måste finnas grymt mycket material att plocka av.) Slutligen tycker jag Berg ska dubbelkolla med Luuk ifall hon verkligen har frikort på Depp. För säkerhets skull....

Tandvärk, kapitel 3

Var hos tandläkaren i torsdags igen. Han är nästan lika förtvivlad som jag och verkar ha haft samma naiva tro som jag att det skulle försvinna om man inte låtsades om det.
Nu lanserar han mer och mer teorin att jag pressar tänder, vilket jag ju varit inne på ett tag nu. Men han vill inte göra en bettskena förrän han är helt säker så han gjorde en provisorisk bettskena till mig som jag ska ha som test över helgen. Tog på den så fort jag kom hem från jobbet, men hade asont, och fick ondare av skenan tyckte jag.
När jag vaknade på fredagsn tyckte jag däremot att det kanske var lite bättre, men så lurad jag blev. Igår eftermiddag slog den satans värken tillbaka med full kraft, och nu har jag ännu ondare, och i princip hela tiden. Dessutom hjälper inte Panodil alls, så jag smygtog till och med en Ipren, trots risken för återkommande magsmärtor. Inte heller det hjälpte.
Idag fick jag tipset av en kompis att det kanske kunde vara käkledsinflammation och faktum är att jag känner mig rätt säker på det nu. Jag pressar säkert tänder också (det är väl det som har lett till inflammationen) men något är jävligt vajsing i min mun, den saken är klar.
Så nu ska jag försöka stå ut till måndag så jag kan få nån slags antibiotika eller starka värktabletter eller vad fan som helst. Det här suger.
Big Time.
BIG TIME.

För mycket av det onda...

Jag hittade en gammal text som jag skrev när jag var frustrerad på mig själv (för ovanlighetens skull....) Den håller i alla väder känns det som.

Man tänker för mycket.
Det är synd för man har som allra roligast när man inte gör det.

Man bryr sig för mycket om vad andra ska tycka om det man gör.
Det är onödigt, med tanke på hur sällan folk bryr sig om det man gör.

Man gråter för lite.
Det är märkligt eftersom man egentligen mår som allra bäst när man har gjort det.

Man klagar för mycket.
Det är korkat med tanke på att det enda man egentligen kan påverka är hur mycket man klagar

Man pratar för mycket.
Det är jobbigt för efteråt inser man att man hade fått veta mer om man höll klaffen.

Man vågar för lite.
Det är snudd på patetiskt eftersom man verkligen vet att man egentligen har så lite att förlora.

Man äter för mycket.
Det är idiotiskt med tanke på att man vet att det inte hjälper.

When it rains it pours

(VARNING! Detta är ett långt kverulerande inlägg som bara handlar om elände, krämpor och mediciner. Jag märkte att det var lättare att hantera eländet när jag fick raljera över det och gotta mig lite i det)

Nä, han hittade inget. (detta är ett fortsättningsinlägg) Den stackars tandläkaren lade pannan i djupa veck och förstår inte alls varför jag har så ont. Han kallade in en kollega att kolla och spekulera och det hela slutade med att de slipade ner en del av en tand som möjligen gav upphov till smärtan (eftersom jag uppenbarligen pressar tänder nuförtiden). Två dagar ska jag avvakta och sen får jag komma dit igen om det inte har hjälpt. Jag är hoppfull. Not.

Det hela resulterade i att jag lätt maniskt fick storshoppa på apoteket och leta receptfria magsårsmediciner som möjligen kunde hjälpa (sjukvårdsupplysningen hade rekommenderat pepcid Duo, vilket fick mig att mitt i natten cykla till jobbet och rota fram just den från vårt välförsedda medicinskåp. Tyvärr hjälpte det inte alls). Dessutom skulle jag hitta en värktablett som både var effektiv och skonsam mot magen (jag hade ju tyvärr knaprat Ipren i den naiva tron att den var en sån sort) och helst skulle den kunna kombineras med nån slags smärtlindring mot den sjuka hosta och halssmärta som under dagen utvecklades som en sista rest av min förkylning. (jag provade dricka varm choklad mot den såriga halsen, men det visade sig vara mindre bra med tanke på tandvärken).

Halsmedicinen (Mucoangin) var väldigt bra och magkatarrsmedicinen (Omeprazol) var också riktigt effektiv tack och lov. Värktabletten (Panodil) var godkänd. Tyvärr gav min kaffeabstinens (kaffe+magkatarr=inte bra) en så överjordisk huvudvärk att Panodilen inte räckte till. Så framåt åttatiden kapitulerade jag och drack lite kaffe ändå. Vilket inte hjälpte mot huvudvärken, men återuppväckte magsmärtorna.....

Hursomhelst så sov jag faktiskt nästan sju timmar inatt och när jag vaknade var det "bara" tandvärken och ledvärken av att ha legat ner i en hel vecka som plågade mig. Och efter den dag jag hade igår så är det nästan som himmelriket. Tyvärr är ju inte grundproblemet fixat, vilket förstås gör mig fortsatt oroad och frustrerad, men just nu ska jag bara njuta av att jag mår bättre än igår. Och klockan ett ska jag till min doktor som jag tycker så mycket om och som förhoppningsvis kan ge mig nån receptbelagd värktablett som har lite drag och samtidigt är skonsam mot magen. Och lite tröst i eländet.

PS
Jag såg en film igår om en tjej som dog i HIV. Det gav mig lite perspektiv på hur hemskt det är att ha tandvärk, halosnt, huvudvärk och magkatarr. Jag skulle inte hantera en dödlig sjukdom särskilt väl, den saken är klar.

Kafka 2.0

Jag är i helvetet.
Har legat vaken hela natten och vridit mig i magplågor som jag fått av att ha överdoserat Ipren.
Som om inte det räckte kan jag på grund av magsmärtorna förstås inte fortsätta att äta Ipren, vilket gör att tandvärken som ledde till det för mig ganska ovanliga värktablettintaget nu är det enda som får mig att inte känna magsmärtorna. Tandvärken är helt enkelt ännu jävligare.

Allt detta händer dagen innan jag äntligen ska gå tillbaks till jobbet efter att ha varit hemma med en diffus energidränerande förkylning som inte riktigt ville bryta ut. (Ännu mer parodiskt är det att jag hann vara tillbaks efter en helt ljuvlig semester i Spanien i två dagar innan jag blev sjuk).
Idag är sista dagen jag kan vara hemma utan läkarintyg vilket innebär att jag behöver gå till doktorn för att 1) få sjukintyg, 2) få hjälp med de jävliga magsmärtorna. Tyvärr hade läkaren ingen tid idag, och inte förrän i morgon bitti vet jag om jag kan få en tid i morgon. (nån tillgänglighetsgrej som är bra för det mesta men suger idag).

Men eftersom tandvärken är roten till det onda så måste jag ju även gå till tandläkaren, Problemet är att min tandläkare i flera månader har ignorerat min oro för denna tandvärk. Han lagade en rotkanal i en tand som jag inte har haft ont av alls, och varje gång jag var där under den processen (3 ggr) så påpekade jag att det enda jag kunde tänka på var den hemska tandvärken på andra sidan. Den väcker mig på nätterna och tvingar mig till att gå på värktabletter konstant. Sade jag. Han hittade ingenting, sa han, men har inte ens röntgat mig.
Så jag har förstås undvikit att gå tillbaks till en tandläkare som inte verkar ta mitt problem på allvar och tänkt att jag får börja hos en annan tandläkare. Men tro mig, när man har sovit typ två timmar, hostar som fan, har sjukt ont i magen och en dunkande tandvärk, så är det rätt jobbigt att ragga ny tandläkare. (inte minst eftersom man ägnat en del av morgonen åt att försöka få en tid hos sin läkare). Men är man desperat så är man, så jag googlade, och ringde runt, bara för att hamna hos ursprungstandläkaren igen. Ingen annan verkar vilja ta tag i mitt problem så länge han är på plats. Så nu ska jag vara där om en halvtimme. Arg, ledsen, utmattad, plågad och desperat. Låt mig säga såhär; Jag hoppas att han hittar felet......