Sommarlov, alla rätt och allmän lycka

Igår hade jag min sista föreläsning i skolan. Det kändes jätteskönt.
Jag är så extremglad över att jag har läst det här året, och jag tror inte att det har varit så kul att gå i skolan sen jag började första klass.
Men det är svårt att få kontinutet på jobbet när man är borta två dagar mitt i veckan, och om sanningen ska fram så har jag varit lite understimulerad. Nu ska jag börja jobba heltid och det känns faktiskt riktigt skönt (vilket jag inte vill bli påmind om att jag har sagt, sen när jag klagar på att jag är trött och inte hinner allt jag vill göra....).

För att fira sommarlovet slog jag och mitt eminenta lag till med att vinna veckans quiznight på den lokala puben, dessutom med imponerande alla (20) rätt! Det är väldigt ovanligt att någon har alla rätt, men vi har faktiskt lyckats en gång tidigare. Hursomhelst så var vi superlyckliga och kände oss bäst i världen (vilket man ju nästan i om man har alla rätt på en quiz, eller hur?)
påvar, rallystjänor, engelska komiker, fotbollstränare, 80-talsmusik, spelhistoria, afrikanska kungadömen. Vi satte allt, genom ett exempleariskt teamwork och en exceptionell förmåga att gräva i våra inre efter kunskaper som vi knappast trodde att vi hade.

Idag kröntes alltihop med en underbar nyheter på familjefronten, så nu känns det som att man är som en liten Carola. Invincible.
(faktum är att det som kan gå fel denna dag faktiskt är ett besked som gäller hårdrock, vilket ju gör att Carolaliknelsen känns lite farlig... )

Bergman, Lagerlöf och jag

Alla som känner mig (till och med dom som inte känner mig, tror jag...) kan vittna om att är det något jag inte är, så är det pretentiös. Det ska vara folkligt, begripligt och glatt, tycker jag och att krångla till saker för krånglandets skull är helt verkningslöst, enligt min mening.
Att namedroppa djupa kulturevenemang man varit på har med andra ord ingen effekt på mig, mer än att det lockar fram en obstinat liten tonåring som bara vill lyssna på Europe och bli full på folköl. Men grejen är att man ju inte längre är en obstinat liten tonåring som gillar Europe och dricker folköl (jag har uppgraderat mig till mellanöl...).
Så kanske måste jag acceptera tidens gång och lägga korten på bordet.
Jag fick nämligen själv en chock när jag tittade på mitt nattduksbord häromdagen och hittade (och det här är fullständigt sant) 1 DVD-film; Bergmans såsom i en spegel, (mycket bra ska se den igen och skriva ner citat..), 3 böcker: Tomas Tranströmmers samlade dikter (liite skumma), Selma Lagerlöfs Kejsaren från Portugallien (väldigt bra so far), och en bok om den moderna demokratins utveckling som INGEN har bett mig läsa.... Till sist kan man också hitta två samlingsskivor med klassisk musik som jag just laddat ner i min ipod, samt gårdagen DN Kultur.
Jag tror jag flabbar ihjäl mig.

Äntligen lärt mig läxan

Jag har i flera år haft en tendens att vara beslutsinkompetent (jag vet att det inte heter så...) och snål när det gäller semesterplanering. Ofta slutar det med att jag lite håglöst glider omkring i tillvaron och får panik av att den dyrbara semestern bara rinner mig ur händerna.
Men. (inte särskilt svårt att gissa vad detta men innehåller eller hur?)
I år är det annorlunda.
I stället för att hålla på semestern så länge som möjligt och sen ta ut den när ingen annan är ledig, så har jag tagit fyra långa veckor, just när alla andra är lediga. Det är nog nåt slags personligt rekord i semestermainstreaming (som inte heller är ett ord...).
Inte nog med det. Jag har bokat in mig på flera olika aktiviteter och vågat mig på att planera in saker som kostar mer än några hundra (jag har helt nyligen kommit på att man väldigt sällan blir sådär pank som man är rädd för. Åtminstone inte när man jobbar heltid...) Så nu ska jag på ett körläger, två festivaler, en konsert med Robbie Williams (Jiha!) och bilsemester i Dalarna. Och nu fattar jag vitsen med att planera.
Det skapar möjligheter att längta.
Och längtan är ju aldrig fel.

Ett billarm som fungerar lite för bra

Det spöregnade.
Verkligen vräkte ner.
Det var därför jag tog bilen till min korta träff med tjejkompisarna, trots att det tar typ fyra minuter att cykla. Men min lathet skulle straffa sig.
När jag skulle larma av bilen (som stod mitt på torget, samma torg där det finns otaliga uteserveringar) visade det sig att batteriet till min larmdosa hade lagt av. Den var stendöd, och det var omöjligt att larma av bilen.
Eftersom jag tillhör kategorin "bilar är fantastiska så länge de funkar, men om nåt strular så är jag körd" så gjorde jag det enda jag egentligen kunde göra i det läget. Jag ringde till de manliga elementen i familjen. Tipsen jag fick bestod i diverse komplicerade nyckelvridningar, bortkopplande av sladdar (inte aktuellt) och så min favorit, tuta och kör. Den gick ut på att jag skulle ignorera larmet (det öronbedövande larmet!) och sätta mig i bilen och köra iväg. Förr eller senare tystnar det, var den högst amatörmässiga teorien från mannen som aldrig mer ska få ge råd i sådana frågor. För när jag satt i bilen gick det förstås inte att starta den. Tändningen var död. (och det var väl tur, för annars kan man ju konstatera att det hade varit ett supersunkigt larm).
De olika råden fick mig att utlösa larmet FEM gånger! Sen skämdes jag så mycket att jag helt enkelt gick hem. Det var då jag upptäckte att jag visst hade en reservdosa till larmet i alla fall.
Av någon anledning fick jag för mig att jag inte hade det.
Så vad lär man sig av detta?
Lathet straffar sig.
Män vet inte mer än vi, det bara låtsas.
Polisen har inte direkt akut utryckning på billarm som går (förutom folket på torget så ligger polishuset 100 m därifrån).
Det ordnar sig, och gör det inte det så kan det kvitta.

Dags för en ny kärleksförklaring

Egentligen går det inte att beskriva om man inte varit där själv. Känslan av att allt är möjligt och bara så himla vackert. Det är en slags kombination av spänning, förväntan och frihetskänsla. Och tillfredsställelse. Man är nöjd och glad och känner sig enormt lyckligt lottad.

Tänk att man bor i en stad som kan erbjuda ny konst, underbar utsikt, designade möbler och all världens kunskap och informationsteknologi i ett enda hus.
Vi har fått ett nytt superflashigt stadsbibliotek. Och jag är helt kär.
Jag har lullat runt där i två dagar nu. Orienterat mig. Letat efter böcker som jag läst om (de flesta dock utlånade, förstås). Hittat andra böcker, satt mig ner på lite olika ställen, bläddrat i böcker, ställt tillbaks dom. Testat varje stolsmodell, varje bänk och soffa. Läst intressanta artiklar i tidningar som jag aldrig köper annars. Spanat in skivorna, tittat ännu mer på utsikten (huset är delvis byggt över ån, och är helt i glas) och känt mig helt hemma. Jag har alltid haft hemskt svårt för bibliotek, även om jag gillat tanken på att de finns, men nu har jag hittat min nya favoritplats. Det hör väl ihop med att jag läser igen. Ytterligare ett skäl att vara tacksam över det.

Hjärnsläpp med ekonomiska konsekvenser

Jag vet inte hur jag fick för mig det, men på nåt sätt ville min hjärna (ja, hela jag i ärlighetens namn) så väldigt gärna att förskottslön betyder att man får betalt i maj för det man förväntas göra i juni. Men så är det ju inte.
Så här har jag gått i flera månader och väntat på min första heltidslön efter ett år med 60%-ig lön. Jag har planerat inköp och skjutit upp nödvändiga investeringar och det faktum att den senaste veckan varit den pankaste i mannaminne har varit klart överkomligt eftersom snart, SNART ska jag få en full lön.
Men nu, efter insikten (som jag tack vare smartare vänner insåg innan lönespecifikationen kom, vilket ju var en jäkla tur) så känner jag mig helt deprimerad av att jag inte har några pengar och att jag inte ska få nya skor, balkongklådor eller ny baddräkt förrän om mer än en månad.
Men då ska jag shoppa, no doubt about it!

Min relation till Fredrik Ljungberg

I år är det tio år sedan den började.
Jag vände hemåt efter några år norröver, och att få komma tillbaks till favoritarenan var en av många underbara saker med att hitta hem igen.

Ganska snart insåg jag att det var roligare än vanligt att se mitt lag. För bland alla svenssöner och johanssonar stack ett 18-årigt yrväder ut lite extra. Och jag är visserligen en stor fotbollsentusiast, men att kalla mig expert vore förmätet, inte minst för tio år sedan.
Men det var en känsla man fick i magen. Och så var det det där med att man inte kunde sluta le varenda gång han hade bollen. Ibland gjorde det inte ens något om laget förlorade för fick man bara se honom med bollen hyfsat mycket så var man nöjd.

Det är sant, det var så det var.
Och är man då hembygdspatriot och fotbollsälskare så är det klart man vill att det ska gå bra för grabben.

Så när han fick chansen i landslaget var jag glad och så småningom imponerad. För i träningslandskampen mot Danmark bröt han en lång måltorka för landslaget och jag tyckte att det var en liten solskenshistoria. Men det hade bara börjat.

Sen debuterade han i en tävlingslandskamp, närmare bestämt en EM-kvalmatch mot England. Tre av mina likaledes fotbollstokiga vänner hade den extremt dåliga smaken att ordna 30-årsskiva samma kväll och därför såg vi första halvlek på förfesten och spelade in andra halvlek som vi såg när vi kom hem på natten. Och närhelst jag blundar kan jag se hur han snurrade upp Anderton på läktaren och sen minns jag Söderbergs "swisch swisch" från presskonferensen efteråt. Det är så knasigt, men jag var galet stolt.

Så såldes han till Arsenal kort därefter och på valnatten 1998 debuterade han i en match mot Man U. Han började på bänken, men kom in på slutet och jag minns att jag stod och hängde över en radioapparat tillsammans med en kollega som liksom jag i det ögonblicket var mer intresserad av Ljungans resultat än valets. Så när han gjorde mål så sa vi i kör "han är fanimej inte klok". Han gick från klarhet till klarhet. Levererade gång på gång. Och han var 21 år gammal.

Sju år senare vandrar jag längs 7:e gatan i New York och plötsligt hänger han över en hel husvägg i bara kalsonger. Grabben som för bara några år sedan sade i en intervju att det skulle bli kul men läskigt att flytta till London för han hade ju spelat i samma klubb sen han var sex. Grabben som brände in i försvarsmurar så att benskydden flög och som övade skott efter träningen eftersom han gjorde för lite mål. Det var en märklig känsla för på något sätt blev man stolt själv. Man hade följt hela framgångssagan och vad man än tycker om utvik (män eller kvinnor) så är det coolt att den där rätt blyga grabben hemifrån som egentligen bara ville spela fotboll skåpade ut all världens underklädesmodeller. Sådär bara.

Därför tillhörde jag idag den minoritet i landet som höll på honom och hans Arsenal när Champions Leaguefinalen spelades. Att det var en annan superswede som låg bakom att det inte blev så var en liten tröst i sammanhanget. Men han hade förtjänat den där segern.
Han får ta den i VM istället.

Sånt som får stanna

på min anslagstavla i tio år; Kalle säger "Jag är på väldigt usel humör, så låt mig bara vara. Jag hatar alla människor". Och sen; "ingen fattar mina vinkar om att överösa mig med kärlek".

Inte allt försvinner i min städmani. Här är några grejer som alltid får stanna:

* En konstig sten (det finns säkert ett bättre namn, men jag kan det inte). Jag fick den av en tjej som under en svårt tid var lite av en lillasyster för mig. Långt innan jag själv fattade hur viktigt det var gav hon mig stenen som "stärker förhållandet till din kropp och dess behov. Ger envishet och uthållighet och känsla för kroppens signaler"(hon skrev ner det på en lapp som fortfarande sitter på min anslagstavla, sex år senare). Hon är tio år yngre än mig, men att jag hade problem med att lyssna på min kropp och dess behov, det hade hon fattat. Väldigt rart och lite pinsamt för mig. Jag tror egentligen inte på stenens kraft, men varje gång jag ser den tänker jag på vad den ska stå för och på så sätt funkar den.

* en seriestrip med Kalle och Hobbe. En annan kompis som jag pluggade med i ett år, men sedan tappade kontakten med hade den på sin anslagstavla. Jag tog en kopia och tio år senare har den fortfarande inte lämnat min anslagstavla.

* Mitt backstagepass till min allra första musikfestival.
(däremot slängde jag en ful jävla "vägghalsduk" eller vad man ska kalla den, som jag köpte på en Whitesnakekonsert 1990)

* banden till hatten jag hade när jag gick ut nian (neongröna och vita). Där står vansinniga saker som "sup och svälj nu är det helg" och "livet är underbart när underlivet är bart" vilket är hemskt kul med tanke på att en stor del av oss som skrev såna saker inte hade en aning om vad det innebar i praktiken.

* en bok med konfirmationsminnen. Jag hade glömt hur man tryckte upp små visitkort med blommor och kors och psalmböcker där det stod "till minne av konfirmationen". Sen klistrade man in kompisarnas (eller alla man nån gång mötte på stan) kort i en bok. Inga bilder, inga personliga kommentarer, bara en bok full med nästan likadana konfirmationskort som det stod olika namn på. Gud vad meningslöst. Men jag skulle aldrig slänga den. (tror jag...)
(och om man jämför med knasigheterna som stod på hattbanden så kanske personliga kommentarer inte hade varit lämpliga i den åldern...)

Och så måste jag bara tipsa

om Jack Johnson.
Jag är inte först, men det kan man inte vara alltid.
I simply adore.

En fasansfull kombination

Är det praktiskt möjligt att vara slarver och pedant på samma gång?
Svar; Ja.
Jag har begåvats med denna olyckliga kombination av egenskaper och det är ingen picninc vill jag lova.
Jag har nämligen en tendens att slänga saker precis där jag står och skjuta upp nödvändiga städningsaktioner till en annan dag. Det ligger tidningar på toaletten, tentor på hallbordet, inbetalningskort på köksbordet, tre par jeans och fem tröjor (minst) på stolen jag använder när jag sitter framför datorn. Lägg där till mjölkförpackningar med bäst före datum förra veckan i kylen, 3 tomma balsamflaskor i badrummet och tre använda engångsgrillar på balkongen (det grillades inte där..) så hajar du ungefär problemet.
Och i en perfekt värld hade jag varit en person som tycker att pappershögar på skrivbordet och lite tomma förpackningar här och där inte skadar någon (för let´s face it, det gör de inte). Men icke sa nicke. Jag blir ohyggligt frustrerad av att inte ha ordning på mina saker. Jag får inte gjort nånting av vikt när min hjärna hela tiden störs av odiskad disk, högar med inkommande post och för många skor i skohyllan.
Konsekvensen är att en skrämmande stor del av mitt liv går ut på att röja, rensa och städa för att ens kunna göra något annat. Oftast är jag så trött och less på plikter när jag är färdig att jag skiter i det jag skulle gjort från början. (ja ofta hinner jag inte ens färdigt utan stupar precis innan det värsta av allt ska göras, nämligen dammsugningen)
För att råda bot på denna påfrestande situation organiserar jag och organiserar mina lådor, garderober och hyllor, för att verkligen ha utrymmena där de behövs. Allt för att eliminera risken för att fel sak ska hamna på fel plats. Och jag har blivit ganska duktig måste jag säga. Så duktig att min mamma är lite bekymrad över att jag slänger för mycket saker. Hon tycker att jag är för osentimental, och att jag måste hålla i sakerna för framtiden. (fast jag skulle vilja se hur det såg ut hos henne om det var hon som bott i samma tvåa i tio år...).
Men idag slängde jag till exempel en gammal sångbok för studenter som jag legat på i femton år. Vad fan ska jag med den till? (jag, menar det är Internet-tider nu) Eller smyckena som jag aldrig använder, utan som bara stökar till mitt smyckeskrin och gör det omöjligt att hitta något överhuvudtaget. (dessutom är jag rädd att många av de där smyckena har gett nån stackars kines stenlunga, så det är nog bäst att rensa samvetet..) Nej, det är lika bra att rensa bort allt som stör tankeflödet. Hur ska man annars kunna leva i nuet?
En sak slänger jag däremot inte. Det är ett litet grönt häfte från Lärarnas Riksförbund som nån gett till mig nån gång. Det är fullt med ordspråk, och varje gång jag städar hittar jag nåt i den där boken som gör mig glad. Så den får stanna, om inte annat så för att ge mig en belöning nästa gång jag rensar...

"Lycka är en hållplats mellan för litet och för mycket"
Channing Pollock

En kul hobby

När jag köpte min Ipod (för exakt ett år sedan i NY) så köpte min reskamrat en likadan, och sedan var vi så nöjda med våra trendiga små mp3spelare som fick oss att verka oändligt mycket mer "på" än vad vi egentligen var.

Nu har vi båda skaffat bredband och laptop och cd-brännare och har utvecklat (om än i väldigt liten skala än) en hobby där vi byter låtar med varandra. Ena dagen har jag bränt en skiva till henne, nästa dag har hon bränt två till mig, och så lyssnar jag och njuter (åtminstone för det mesta) samtidigt som jag grunnar på vilka låtar jag ska ha med på nästa skiva till henne.

Det är en riktigt rolig om än lite nördig hobby, som jag dessutom är plågsamt medveten om att andra har gjort lååångt innan oss. Men det gläder mig när man hittar nya sysselsättningar som gör en så entusiastisk att man måste idiotparkera bilen i samma ögonblick som man har skivan i sin hand för att man är så nyfiken på att höra hur det låter. (det låter kanske konstigt, men skivan överlämnades av hennes sambo som jag skjutsade till tåget och när han blivit avsläppt stod jag väldigt illa till med bilen, vilket inte hindrade mig från att slita skivan ur sitt fordral och ladda bilstereon. Som för övrigt var en skiva med Natalie Gardiner, väldigt cool, måste jag säga. Den andra skivan var en samling och två av låtarna hade NY-tema. Det var kul, tyckte jag)

Dags för avbön igen

Jag har varit ganska kaxig i mitt dissande av blogghypen.
Har tyckt att allmäna dagboksskriverier är rätt ointressanta och onödiga att lägga tid på, både vad gäller att skriva och läsa.
Men på något omärkligt sätt har jag sugits upp i hela fenomenet och kommer nu på mig själv att vilja uppdatera med diverse meningslösheter varenda dag. Och inte nog med det, jag besöker också dagligen några av mina favoritbloggar (Mi och Anna) och väntar otåligt på nya inlägg.
Är det ett tecken på att jag underskattade bloggens potential, eller på att jag har galet kass självinsikt? Eller kanske på att jag försöker slippa undan något annat, jobbigare men viktigare?
Många frågor, inte så många svar...

World Fair Trade Day

Idag är det världsdagen för rättvis handel.
Normalt sett är jag emot alla typer av kampanjer som innefattar speciella dagar, för att inte prata om det där med att arrangera galor till förmånen för världens barn.
Men det här med rättvis handel, det gillar jag.
Man gör nytta OCH handlar coola prylar, samtidigt som man ger fingret till alla löjliga kvällstidningakampanjer och insamlingsgalor.
Jag gjorde av med alldeles för mycket pengar, men jag behövde inte ha det minsta dåligt samvete.
Dessutom tror jag verkligen på det sättet att hjälpa. Hjälp till självhjälp, liksom.

Världsbutiken som favoritbutik, sug på den Ebba von Sydow!

Det här med Bobby -Vilket jävla hyckleri

Bobbys död är tragisk och vedervärdig, ja rent av motbjudande.
Men motbjudande är också mediahypen efteråt, måste jag säga.
Nu ska det göras dokumentärer, samlas in pengar och skrivas spaltkilometrar om barnmmisshandel. Kändisar skickar sms för att skänka pengar och alla ondgör sig över tillståndet i samhället när det som hände Bobby kan hända.
Och jag säger bara; Sent ska syndaren vakna.
För kom inte och säg att det är en nyhet för er att barn blir ihjälslagna. Att familjer lever i förtryck, att kvinnor mördas av män som inte står ut med deras frigörelse, att familjer lever långt under existensminimum, att ungar knarkar ihjäl sig och så vidare och så vidare.
Ni vet allihop, men var är ni när det verkligen bränner till? När kvällstidningarna slutar skriva skrämmande detaljerade historier om hur Bobby blev torterad, när ni står öga mot öga med en verklighet där någon sträcker ut en hand och behöver er hjälp?
Kom igen den dan ni är beredda att ställa in fredagsgrillen för att nattvandra, eller då ni accepterar ett kommunalt beslut om att grannhuset ska bli behandlingshem, eller den dagen ni tvingas anmäla en nära vän som slår sina barn. Ni gör inte det. Ni pallar inte trycket när det verkligen gäller och därför tycker jag att hela debatten om Bobbys död är en enda lång tragisk föreställning i hyckleri.

En hiss och en diss

Jag formligen älskar Gregorius av Bengt Ohlsson.
Det är bara typ två veckor sedan jag läste ut den, men jag längtar redan tills jag ska få läsa om den (och jag som aldrig har fattat vitsen med att läsa om böcker). Möjligen har denna längtan att göra med den nuvarande boken på mitt nattduksbord. För lika förtjust som jag blev i Gregorius, lika besviken blev jag över Den Vidunderliga Kärlekens Historia av Carl-Johan Vallgren. Jag köpte den på förra årets bokrea och ända sedan dess har det varit en sån där bok som jag har längtat efter att läsa. Så när läslusten nu slog till, sent omsider så låg just den boken högt på priolistan.
Men den är urtrist.
Skitskum och sådär jobbigt pretentiös som jag hatar. Historiedropping och namnrabblande på var och varannan sida får mig att ömsom känna mig som en idiot och ömsom som den enda smarta människan i landet som har genomskådat hela prettogreppet. Hur kunde mannen får Augustpriset? Eller har jag missat något uppenbart?

Sommarkoma

Övergången mellan vinter och sommar kommer nästan uteslutande som en chock för mig.
Trots att jag har längtat och längtat, och alla mina sinnen skriker efter havet, skogen, solen och allt annat som är så underbart när sommaren kommer, så blir jag som helt handlingsförlamad och håglös.
Jag cyklade till stranden, men fick ingen ro. Hittade inget bekvämt ställe att sitta eller ligga på och oroade mig nästan genast över att bränna mig (brukar inte göra det, men majsolen runt lunch när man nonchalant har struntat i solksyddsfaktor kan skaka om den mest rutinerade soldyrkare). Efter knappt två timmar cyklade jag hem igen, och inte ens cykelturen var skön. Jag tänkte bara på hur ont i arslet jag fick och vilken jobbig motvind det var.
Väl hemma satt jag och tänkte att jag kunde putsa fönster eller åka och shoppa, men allt kändes jobbigt för det var så varmt. Och så var jag irriterad på mig själv för att jag inte var ute på en sådan fin dag, när alla andra var fast på sina jobb. Blev hängande framför TV:n istället och när jag till slut gick och lade mig så kunde jag inte somna för jag bara tänkte på hur jag hade slarvat bort en dag och hur jag måste sova och inte ligga och tänka på det eftersom det ju var dags att gå till jobbet igen nästa dag. Hur blev jag ett sådant sommarneggo?

En (halv) förlorad dag

Bredbandshelvetet var förstås mycket mer komplicerat än vad jag trodde.
Men efter omkoppling av telefonjack (jag låg verkligen på golvet med en skruvmejsel i handen, helt surrealistiskt) och fem timmars frustration varvat med telefonsupport, omstarter, supportchat och ytterligare en nypa frustration gav jag tack och lov till slut upp. Jag drog istället söderut för grillning i föräldrarnas trädgård och avslutade sedan kvällen med quiznight på den lokala puben. En hel dag kan inte gå förlorad på grund av teknikstrul, det vägrar jag gå med på. Och när jag till slut, efter många om och men, vågade slå på datorn idag, så verkar det funka smärtfritt. Så kan det OCKSÅ gå...

För övrigt är mina besök på itunes musicstore som den bortglömda versen i Alanis genombrottssång. När jag äntligen får ordning på skiten har jag ingen aning om vad jag vill leta efter. Jag längtar bara till bokskogar och vitsippebackar.

Uttjatade liknelser

Jag skulle skriva något om hur det känns att plötsligt ha fri tillgång till nätet och alla dess möjligheter och den enda liknelsen som dök upp i min hjärna var "som ett barn i en godisaffär".
Visst borde man vid det här laget ha kunnat komma på en bättre, roligare och framförallt mindre uttjatad liknelse?
Knappt har jag tänkt tanken klart förrän jag läser en artikel i en tidning (nån bokhandlartidning) där författaren skriver att något (minns ej vad) är den bästa uppfinningen sen skivat bröd.
Jamen kom igen! Ska man ägna sig åt sådana där bra, bildliga liknelser (vilket jag tycker att man ska, om än i rimliga doser) så måste man vara kreativ och steget före. Annars kan man lika gärna säga vad man menar.
Det finns så mycket kul att jag inte vet var jag ska börja.
Det är en oerhört bra uppfinning.
Och så vidare.

En obeskrivbar känsla av tillfredsställelse

Idag var det dagen B.
B som i Bredband.
Äntligen skulle jag kunna använda min nya fina laptop till att lyssna på webbradio, blogga, surfa, lyssna på musik och allt annat som ni gamla bredbandsrävar inte ens tänker på längre.
Jag ska erkänna att en liten oro över att allt teknsikt runtomkring denna händelse skulle vara way over my head har gjort mig sällskap ända sedan beställningen gjordes, men efter diverse felsökande och lite allmänt klantande så verkar det (peppar peppar) som att jag faktiskt har fått ordning på det hela. Det går inte superfort (alltså som på jobbet) och det beror antingen på snålhet (bredbandskillen trodde att 0.25 Mb skulle räcka) eller på att det fortfarande är nåt fel.
Hur som helst känns det som en ny era i mitt liv.
Som att vad som helst kan hända.
Fortsättning följer.

Bytheway hade såklart stans enda skivaffär (förutom Åhléns) inget med Candi Staton och Itunes hade inte den där hyllade samlingen. Verkar som att jag får åka till Malmö igen.
Eller vänta... Kan man beställa skivor via Internet?

Så kan det också gå till

Jag skulle leta upp den korrekta titeln på en av mina nyinköpta skivor.
Surfade in på en sida som spelade en superskön version av Stand By your Man (innan jag ens hörde vilken låt det var fattade jag att jag var något bra på spåren). Jag har alltid haft nån konstig relation till Stand by your man (som jag fram tills detta ögonblick bara hört med Tammy Wynette) eftersom jag tycker att den är väldigt smörig men ändå bra på nåt sätt.
Den här versionen kändes direkt mer som "min version" och när jag såg att artisten som sjöng hette Candi Staton ringde det en klocka. Jag letade upp lite andra låtar med Candi Staton och insåg att det var hon som gjorde discodängan Young hearts running free. Nu har jag aldrig varit nåt större discofreak, men förutom den låten så visade det sig att Candi Staton också gjort oräkneliga undersköna soullåtar som nyligen gavs ut på en samlingsplatta. Jag tjuvlyssnade på några (I´m just a prisoner for your good loving", "The best thing you ever had", "Love chain") och blev fullständigt betagen. Jag googlade och hittade typ tre triljoner hyllningar till samlingsplattan och något färre (tre, men det var de enda recensioner som fanns) till den nya skiva som hon gav ut i förra veckan. Om 12 minuter slutar jag för dagen och då ska jag cykla med vindens hastighet till första bästa skivbutik och gud nåde dom om dom inte har något med Candi Staton!

Nästan som reklam

Scen:
En park i en lagom liten stad vid kusten. Det är den första lördagen i maj, en solig dag då körsbärsträden lyser lika trendigt rosa som de skor av märket converse som en av våra två huvudpersoner har på fötterna. Den andras kläder är inte riktigt lika ljust gröna som de nyutslagna björkarna. De båda korsar parken med famnen full av engångsgrillar, picnicfiltar, mellanöl och kryddstarka korvar. Sms-pipen kompas av musiken som strömmar ur den lilla ipoden med tillhörande högtalare, och en efter en ansluter sedan folk från olika håll. En har glömt bestick, men nästa person som närmar sig gruppen har en hel påse. En annan som sitter på ett fyrpack med 1,5 voltsbatterier anländer just när ipodhögtalaren dör. Han med den mest avancerade picnickorgen har allt utom en ölöppnare, men en något mindre ambitiös korvgrillare kan bistå. Just som man tror att ingen kommit ihåg tändstickor flyger en tändsticksask genom luften och den pollenallergiska ägaren till asken är tacksam över att grannen hade laddat upp med en stor paket servetter.
Korvar trillar av grillar, miljövänner grymtar, bröd bränns och ben somnar. När solen till slut går ner så är det slutet på sommarens allra första grillfest.
Man kan ana att det kommer fler.

Senaste veckans skivköp

Massive Collabo: The EP
Anna Christoffersson och Steve Dobrogosz; It´s Always you
Ray Charles; Legends, The best of the Early Years
The Best of Loma records
Heavy Soul: Old Town & Barry's Deep Down Dirty Sides

Cirkeln är sluten

För rätt så precis ett år sedan förändrades den musikaliska delen av mitt liv ganska oväntat.
Jag har alltid varit väldigt intresserad av musik, men har i ärlighetens namn haft lite svårt för att hitta min grej, svårt att veta vad det egentligen är för musik som jag fastnar för.
Mina pretentiösa musikaliska vänner har gillat svår och speciell musik, men jag har fastnat för Jill Johnsson och andra artister som åstadkommer lättviktig musik som man tröttnar på efter tio lyssningar.
Så fick jag en alldeles ljuvlig present i form av en bok om bra låtar om kärlek, och en cd med de bra låtarna som det stod om i boken. Jag blev alldeles frälst. Jag lyssnade och lyssnade och lyssnade och musiken gick rakt i i hjärtat. Jag blev så ofantligt glad över att någon med bra smak hade plockat russinen ur den gigantiska musik-kakan så att jag till slut fick uppleva hur det är att få en riktig musikalisk kick. I samma veva köpte jag en ipod och pltösligt blev jag en väldigt aktiv (och lycklig) musiklyssnare.
Så nyligen flyttade min bror till Malmö och i närheten av där han jobbar hittade jag en ljuvlig musikaffär som bara säljer gammal skön musik som man inte visste fanns. Naturligtvis fick jag ett presentkort av honom i den där affären när jag strax efter fyllde år och häromdagen var jag där igen och shoppade loss. Och det är nu (efter många om och men) som vi kommer till den roliga twisten.
I butiken jobbar nämligen författaren till den där boken som startade allt. Han är till och med delägare visar det sig. Så när jag står där och rotar bland skivorna så ligger hans bok i väskan som en alternativ rådgivare, samtidigt som han själv står mittemot mig.
Hur coolt var inte det?

Om jag sa något?
Fick min bok signerad?
Nej, nej, nej. Så modig är jag inte....

En konspirationsteori för fördomsfulla feminister

Jag är normalt sett en sportfantast och kan till exempel knappt bärga mig tills fotbolls-VM börjar. Men det finns ett undantag.
Jag hatar hockey.
Inte bara för att jag inte kan spelet väl nog för att kunna hänga med, utan mer på grund av andra saker. Den överdrivna hypen, spelarnas hysteriska löner och deras åtminstone i vissa fall bristande moral (oavsett vad som hände på det där hotellrummet så tycker jag att det är skrutt att gå på krogen dan före en viktig landskamp) är andra skäl till varför jag har svårt att uppbåda något intresse för denna sport. Att det dessutom är en sport som kräver vissa ekonomiska förutsättningar för att kunna utöva är ytterligare ett skäl till att föredra till exempel fotboll (som naturligtvis också har sina baksidor, jag är inte helt hemmablind).
Därför blir jag så förvånad över att så många lyckas bli entusiastiska när det nu återigen är dags för Hockey-VM. Vi har ju redan bärgat ett OS-guld i år och de största stjärnorna kommer inte ens att vara med, så varför slösa härliga majdagar med att sitta inne och glo på hockey?
Min konspirationsteoretiska sida har kommit på svaret.
Hockey-VM är alla uttråkade gifta (eller sammanboende) mäns undanflykt för att slippa umgås med sina familjer, slippa vara sociala och slippa bidra till hushållsarbetet. "Det är ju hockey-VM" är förstås en mycket bättre undanflykt än "Jag ska se en träningslandskamp mellan Tejckien och Norge" (Eller hur trist det nu kan bli). Att det är VM ger dem rätt att sitta där och glo och deras stackars ointresserade fruar vet inte bättre än att acceptera. De är i de flesta fall inte tillräckligt intresserade för att kunna slå hål på hockeydårarnas argument. Men sanningen är att Hockey-VM inte är mycket mer spännande och världsomvälvande än en kvartersturnering i kast med liten boll. (Det senare ger dessuom både gemenskap med grannarna OCH frisk luft...)
Devalvera Hockeyn NU!

Alltid så hård mot mig själv

Jag känner ett behov av att återupprätta min egen heder. Efter arbetsdagens slut inser jag att jag nig var bättre än jag trodde på det där med att arbetsleda. Slutprodukten för dagen blev riktigt bra och varken jag eller kollegorna är särskilt utmattade. Det stör mig att jag alltid är så hård mot mig själv. Ingen kan ju vara perfekt. Inte ens jag.

För övrigt har jag en skön story att berätta som involverar min nya favoritbutik, som är lokaliserad i Malmö. Den skriver jag om nästa gång jag är vid en dator.
Nu tar jag helg.

En hyllning till Bengt Ohlsson

Jag har tidigt på den här bloggen hyllat Bengt Ohlssons krönikor i DN På Stan. Förut (det vill säga före min DN-prenumeration, vilket numera känns som en avlägsen fas i mitt liv) fattade jag inte vad som var the big deal med denna man men numera vet jag. Efter att ha läst Gregorius är jag än mer frälst. Det är fullt möjligt att det är den bästa bok jag någonsin läst. Eftersom vi ska diskutera boken i den bokcirkel som jag deltar i så har jag suttit som besatt och skrivit upp sidhänvisningar. Överallt dunkar han in sanningar som får mig att bli mörkrädd (jag menar inte vill jag hitta gemensamma nämnare mellan mig och en äcklig gammal präst som våldtog sin unga fru...)
Men Bengt Ohlsson har en fenomenal förmåga att i typ tre meningar sammanfatta livet såsom det ter sig för oväntat många av oss.

Det här hittade jag till exempel i en gammal intervju i Aftonbladet:
"Det är en otäck tendens att tro att allt ska rymmas i ett liv, att alla rutorna i kostcirkeln måste vara uppfyllda. Jag tycker det är märkligt med den panik som sprider sig när allt inte rullar på. Hjälp, vad ska vi göra? Varför inte i stället säga: Ok, just nu är det ett helvete men det är bara att härda ut"

I artikeln kan man för övrigt även läsa att en av Ohlssons favoritförfattare är Joyce Carol Oates, och då passar det ju bra att jag till slut äntligen har läst ut min första bok av henne, Mitt i Livet. Jag gillade den också. Hemskt mycket. Däremot gillade jag inte att Bengt Ohlsson håller på AIK. Vad är det jag har missat?

Sommar, sommar, sommar

Vad sägs om det här?
Skogspromenad med oceaner av vitsippor.
Fika med en utsikt över halva södra Sverige och sedan ytterligare en promenad på klassisk Bergman-mark ("Det är jag som är döden").
Allt i sällskap av strålande sol och en god vän jag inte träffat på alldeles för länge. Därefter Walk the Line på bio. (Mycket, mycket bra)
Det är sånt man kallar kanondagar. Eller för att använda en klyscha; Livet är inte de dagar som passerat utan de dagar man minns.
Så sant som det var sagt.

Arbetsledare - Jo tjenare.....

Fick rycka in som arbetsledare idag, eftersom den ordinarie hade annat för sig. Jag har alltid inbillat mig att jag egentligen är ganska bra i en sådan roll, men att jag av omtanke om mig själv vill ha det lite lugnare och slappare i tillvaron. Nu upptäcker jag till min förskräckelse att jag inte alls är särskilt bra. Jag är så jävla prestationsinriktad att jag får synnerligen obehagliga bitch-tendenser. Jag lägger mig i andras bedömningar, kommer med tykna kommentarer till de som inte förstår vad jag menar, eller delar min åsikt. Vad fan är det, liksom?

Ny dator-och bredband

Jag har gjort en gigantisk investering.
Har köpt en Lap-top OCH beställt bredbandsuppkoppling.
Det var inte en dag för tidigt och nu kan jag knappt bärga mig tills jag ska bli en normal uppkopplad människa. Det är svårt och jobbigt att sköta sina internetaffärer via jobbdatorn.

Helt borta

Har av olika anledningar (ledighet, tjänstledighet och framförallt sjukdom-igen!) varit borta från jobbet i två och en halv vecka.
När jag kom tillbaks så kändes det som att jag hade varit borta i ett år.
Jag tror att jag har glömt hur man gör.