Utan godis i fyra veckor

Det är ett svårslaget rekord, och jag har definitivt inte varit i närheten sedan jag var barn, men nu har jag inte ätit en glass- godis eller kak-bit på 4 veckor. Ett par (tre) återfall på chips/ostbågar har jag tyvärr haft, men man är ju bara människa, och sockret var det viktigaste i steg 1. Jag avböjde till och med det som verkar ha varit en fullständigt ljuvlig varm chokladmousse som J bjöd på vid helgens tjejmiddag. That´s character my friends...
Än så länge vill inte vågen belöna mig vilket förbryllar och irriterar mig lite, men uthållighet brukar ju löna sig så det är väl bara att hänga i. Det är onekligen lite av en utmaning att hitta nya sätt att belöna/trösta sig med när maten inte längre är ett alternativ...

Hoppsan, ska jag behöva revidera min syn på Springsteen?

Fick ett uppdrag av lokaltidningens nöjesbilaga att recensera fem klassiker för att avgöra hur väl de står sig idag. Följande skivor ska recenseras:

Born in the USA, Bruce Springsteen
Thriller, Michael Jackson
The Album, ABBA
The Black album, Metallica
Music Für Alle, Peter Wahlbeck

(och tro det eller ej, men den enda av dessa skivor jag har i min skivsamling är den med Peter Wahlbeck...)

Började med Springsteenplattan och var HELT övertygad om att den ska tvärsågas. Jag har aldrig fattat hypen med Brucan och nu skulle jag få möjlighet att skriva det. Men fan, en del låtar är ju riktigt bra. Framförallt de som inte är helt sönderspelade . Hur ska detta gå.

Abba ska jag i alla fall såga, det är jag riktigt övertygad om. Och självklart kommer jag att hissa Wahlbeck och Metallica... (eller?)

För övrigt ska recensionen vara på 185 tecken (inklusive blanksteg) per skiva och för den som liksom jag inte fattade vad det innebär så är det två korta meningar. Snacka om utmaning för en oratör som jag. (heter det så?)

Är det pretentiöst med bok och filmlistor?

Jag insåg plötsligt att mitt nyväckta intresse för att läsa böcker och se på filmer har skapat ett otippat problem. Jag kan inte hålla reda på dem. Förr var det enkelt, men nu märker jag att de liksom går ihop med varandra. Dessutom upptäcker jag att jag liksom inte riktigt kommer ihåg vad det var jag tyckte om repektive inte tyckte om med de olika böckerna/filmerna, vilket ju är synd om man som jag gärna vill prata med andra som har sett och läst samma sak. Så jag funderade över om jag helt enkelt skulle börja föra bok över det jag ser och läser.
Men i nästa ögonblick kände jag mig som en överpretentiös litchic som definierar sig själv utifrån den kultur hon konsumerar och såna har jag ju aldrig gillat. Å andra sidan, om jag verkligen har en hemlig film och bok-lista. Vem behöver veta det?


För övrigt såg jag Brokeback Mountain och Dagbok från en motorcykel (om Che Guevara) i helgen. Två riktigt bra filmer, var och en på sitt sätt.

Läste dessutom ut Nicole Krauss´Kärlekens Historia (som jag var ytterst nära att ge upp efter 100 sidor, men som sedan vände och blev fantastisk) och John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in (som handlar om vampyrer i Blackeberg för den som inte vet det, och som är riktigt jäkla skitbra fast liiite för äcklig för mig. Ingen middagslitteratur direkt)

Svinalängorna av Susanna Alakoski blev förresten det nya valet i bokklubben. Känns kul.

Alla dör på slutet

Jag är en blödig jävel, jag vet det.
Jag har oerhört svårt för att se underhållningsvärdet i att människor får hjärnan sönderskjuten.
Ibland önskar jag att jag kunde komma över denna aversion mot underhållningsvåld och glädjas åt bra filmproduktioner, men nu har jag en gång för alla insett att så kommer det inte att bli med mig. 1991 (eller nåt) såg jag (eftersom killarna i sällskapet ville det) Millors Crossing på bio, och jag kommer aldrig att glömma hur besvikna vi var på denna supersunkiga skitfilm. Lite märkligt blev det förstås att alla andra som såg filmen hissade den och att den fortfarande idag är en riktig klassiker. Det har inte blivit överdrivet många maffiafilmer för mig sedan Millors Crossing... Men så igår såg jag Departed, med Jack Nicholsson, Leo Di Caprio och Matt Damon.
Det var rent filmiskt en bra film och skådespelarna är enormt bra (insåg plötsligt Leo Di Caprios storhet) men känslan i magen när jag går därifrån är likt förbannat; Jaha? Vari består underhållningen i att alla inblandade dör medelst skott i pannan? Min kompis B och jag hade en intensiv diskussion på hemvägen för jag hade verkligen oerhört svårt att acceptera att hon faktiskt gillar maffiafilmer (även om hon håller med om att det är onödigt mycket våld...). Jag försökte förtvivlat att få henne att förstå att hon hade fel, tills jag insåg att jag ju verkligen inte vill leva i en värld där alla tycker precis som jag. Jag bestämde mig helt enkelt för att kosnstatera att alla inte är riktigt lika överkänsliga som jag mot att se hjärnsubstans skvätta upp på väggarna.

Vilken superkul partiledardebatt

Jag fick förmiddagen ledig idag, för jag fick ett kvällsuppdrag.
Det innebar att jag hade förmånen att lyssna på i stort sett hela partiledardebatten och jag måste säga att det är ren och skär underhållning. Fredrik Reinfeldt är en helt underbar retoriker och jag måste säga att jag beklagar att han och Göran Persson inte ska duellera med. Exempel:

Göran Persson lovar att inte komma tillbaks efter "pensionen" och säger syrligt att det har visat sig att det inte är nån bra idé. Reinfeldt säger i sin replik att han vill förtydliga att Göran Persson i det avseendet INTE menade om Mona Sahlin....

Eller efter Göran Perssons anförande som - precis som vanligt- var en passionerad kritik mot den borgerliga klasspolitiken:

"Det där var ju ett tal så som vi känner igen Göran Persson; Kraftfullt, svavelosande och i allt väsentligt helt felaktigt.
och sen fortsatte han..
"mannen som sänkte A-kassan (---)
mannen som anställde de första kontrollanterna på A-kassan,
mannen som hittade på särlösningen så att miljardärer slipper förmögenhetsskatten
mannen som avskaffade arvs och gåvoskatten (---)
vilket svavelosande svammel"

Och sådär fortsatte det. Regeringsskiftet har nog varit bra för riksdagsdebatterna. Eller så är det jag som är lite störd...

Inget är som väntans tider

Jag har äntligen insett vitsen med att planera saker i hyfsat god tid. Man får då glädjen av att längta, planera och surfa på "jävlar vad kul det ska bli-vågen". Som ett resultat av det sällsynt sunkiga vädret i vårt sköna Sverige har jag nu fått anledning att längta extra mycket efter min månad i Spanien i april. Jag surfar runt på nätet och hittar utflyktsmål och läser på om staden jag ska till och blir bara mer och mer lycklig över detta fantaststiska som väntar mig. En hel månad i solen, med sol, bad, böcker, avkoppling och utflykter. Det är ju knappt man tror att det är sant.
Men det är det.

Det är något magiskt

med Stieg Larssons romaner. Jag tror inte att jag någonsin har varit med om att så totalt fastna i en bok som jag gjort med hans två romaner. Jag vill att mina supertrevliga middagsgäster ska gå hem tidigare, jag skiter i min annars heliga regel att sova 8 timmar per natt, och jag vill inte ens gå till jobbet. Och när jag läste i DN igår att hans plan var att skriva 10 romaner om Mikael Blomkvist och Lisbet Salander så blir jag helt förkrossad. Tänk att vi går miste om en stor del av dessa romaner, och värst av allt att han gick miste om att få se sina böcker bli en megasuccé.
Supersorgligt var ordet, sa Bull.

Varför

står det A på läkeroltabletterna?

Kända reklamröster

Jag är rätt okej på att känna igen röster.
Och nu har jag fått för mig att jag har hört två av våra stora film- repektive TV-profiler i reklamfilmer nyligen. För visst är det Jakob Eklund som är rösten i Sibas mellandsagsreklam? Och visst är det Kristian Luuk som talar som i en gammal journalfilm när han gör reklam för Golcalnet? Förresten är jag också rätt säker på att det är Vanna Rosenberg som är den där tecknade (animerade) morsan som står på huvudet i nån bredbandsreklam.

Alltså det där jäkla Drevet

I gårdagens kvällstidningar kunde man läsa minst 10 sidor (ingen överdrift alltså, fem uppslag!) om Henkes mål i Man U;s match mot Aston Villa i FA Cupen.
Alltså; Det var ingen final, det var inget toppmatch, det var helt enkelt ett vanligt jävla cupmål och han är visserligen en fantastisk fotbollspelare med ett fanastiskt facit, men för i helvete kom igen! 10 sidor om ett sketet mål...

Och det här med Carl Bildt. Jag gillar inte honom, jag tycker att han är en dryg jävel. Jag avskyr fifflande politiker och är i ärlighetens namn inte särskilt högerinriktad i min ideologi. Men vad är det med de där optionerna? Han fick en fet lön för ett utfört jobb. Måhända en udda typ av utbetalning, men i alla fall. Sen avsade han sig sina uppdrag för att bli utrikesminister. En jävligt meriterad och kompetent utrikesminister måste man säga, vad man än tycker om honom. Så lämna för guds skull karln ifred och bevaka de politiska besluten i stället. Shape up!

(För övrigt anser jag - vilket förstås egentligen inte alls har med saken att göra - att Fredrik Reinfeldt är en jävligt bra politiker. Han känns genuin, ärlig och mänsklig. Jag undrar när den bubblan ska spricka....)

Tillbaka i selen

Jag hade som bekant vilat upp mig och laddat batterierna och kände mig styrkt att ta mig an ett nytt år på min arbetsplats. Och brukar man läsa bloggen (eller om man känner mig, vilket väl de flesta som läser gör...) så vet man att jag älskar mitt jobb. Det betyder tyvär inte att jag alltid älskar min arbetsplats. Just nu gör jag det inte alls, kan jag säga. Det är fanimej en bedrift att på en enda dag ta ur mig all arbetsglädje som jag har. Jag blir fullständigt bindgalen, frustrerad, matt, förkrossad, förbannad och jag vet inte allt, av människor som är så loja, så snurriga, så tanklösa, så oambitiösa, kort sagt så INTE JAG.
Jag längtar efter en arbetsplats där man vill framåt, där man vill lyfta sig i håret lite varje dag och efter bästa förmåga försöka vara lite bättre än dagen innan. Jag hatar att de som bestämmer över oss i selen inte har den glöden eller den viljan och jag önskar, önskar, önskar att jag tillbringade mina dagar på en arbetsplats där man hjälptes åt att driva saker framåt.
Jag fattar att alla inte kan vara som jag. Jag fattar att andra har en annan uppfattning om vad som är bra, både innehållsmäsigt och organisatoriskt. Det jag säger är bara att jag önskar att jag fanns på ett ställe där fler hade min uppfattning. Är det så mycket begärt?

Gråta med ett leende....

....är visserligen en film som jag tänkt se tusen gånger, men det är inte den jag ska skriva om.
Snarare om mina tendenser att gråta när jag läser böcker och ser på filmer. Det var längesedan jag gjorde det, men den senaste veckan har jag gråtit vid högst oväntade situationer.

1) När jag läste ut boken "Nu vill jag sjunga dig milda sånger", grät jag så att tårarna sprutade och det är ytterst sällan jag gråter när jag läser. Senaste gången var för typ fyra år sedan när jag läste Inger Edelfeldts "Det hemliga namnet".

2) Mer vanligt är det att jag gråter när jag ser en film, men om jag ska vara ärlig så hade jag inte förväntat mig att böla i samband med en hyfsat banal film från 1946. Men det var just vad som hände vid det supersliska slutet i "It´s a wonderful life".

3) Och ännu mer otippad var den hejdlösa gråtattack som kom över mig när jag i den sista delen av Tusenbröder plötsligt insåg att det förmodligen skulle sluta med att Hoffa blev ihjälskjuten. "Nej han får inte dö, han får inte dö", kved jag högt i min ensamhet och verkligen stortjöt. Tusenbröder är enligt min uppfattning den bästa svenska TV-serien i modern tid, och även om jag vet att verkligheten kan vara så cynisk och så jävlig att någon dör just när de verkar ordna upp sig, så ville jag verkligen inte att serien skulle sluta så. Och tack och lov så slapp jag ju det.

(och för den som just nu jobbar på sin amatörpsykologiska analys av detta beteende så vill jag komplettera med min egen; Aldrig har jag så nära till min känslor som när jag är avstressad, lugn och harmonisk. Då är det liksom fritt blås. Så det är inte någon major crisis på gång. Tvärtom)

Semester - en kortversion

Jag har haft semester i 9 dagar och det här har jag gjort:

Sovit
Kollat på film (brukar inte hyra DVD:er men det är ju så jävla dåligt på TV nuförtiden. Dessutom kan jag se dem i sovrummet via datorn...)
Sovit
Promenerat (förra året inledde jag och en kompis året med att promenera varje dag. Det höll i nästan fyra månder, vilket var bra. Jag hoppas på nån slags upprepning)
Städat (till exempel rensat spritskåpet som nästan bara innehöll slattar och för längesedan dåligt rödvin i tetrapack)
Läst (läste till slut ut Pamuks Snö. Den var väldigt bra och gav en fantasisk inblick i en värld man inte kan eller förstår. Hade dock förväntat mig ett twistat slut som jag blev blåst på)
Lyssnat på musik (fick Hellsongs skiva i julklapp av en kompis. Det är hårdrockslåtar i en HELT annan, underbar, version. LYSSNA!)
Sovit
Stickat (ska sticka upp restgarnerna efter min första kollektion som samtliga familjemedlemmar nu fått ett exemplar av, men nu är det ganska trist..)
Kollat på film (bla 3 wallanderfilmer, eftersom Ola Rapace är så vansinnigt sexig)
Shoppat (förvaringsboxar, skor, ny underbar kudde, ett par hörlurar för tusen spänn...)
Läst (fick Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger i julklapp av mamma. Läste den på en kväll. Fantastisk.
Sovit
Städat (rensade bland annat kryddskåpet vilket var enkelt eftersom alla kryddor utom fyra hade utgången datum med flera år...
Promenerat
Lyssnat på musik (laddade hem en skiva med Candi Staton som visade sig vara snorbra, likaså en gammal skiva med India Arie)
Kollat på film (Casablanca gick på TV och jag som aldrig hade sett den fastnade i soffan mitt på dagen en av de få soliga dagarna)
Städat (rensat garderober, hallbord och linneskåp)
Shoppat (en tjock-TV på Blocket som var jordens kap)
Läst (Nicole Krauss´ Kärlekens historia är nästa bok i bokklubben, likabra att börja...)
Sovit
Städat (rensat på vinden, plockat bort allt julpynt)
Kollat på film (Laws of attraction, Sex hopp och kärlek, Proof, The Ballad of Jack and Rose och Oceans Twelve)
Sovit
Shoppat (två sorters exklusivt te, teklämmor och teburkar, samt en samlingsskiva med Edvard Grieg)
Och så förstås
Lyssnat på radio (tyvärr har det inte varit SR;s allra bästa vecka i världshistorien)


Det här har jag inte gjort:
Ätit godis (ett banalt, men i mitt fall superseriöst och viktigt nyårslöfte)
Bloggat (obviously...)
Varit social