Jag ska lära henne allt jag kan...

Jag har fått en praktikant. Eller ärligt talat skaffade jag henne helt själv.
Det visade sig nämligen att en nära vän till min bror gick och utbildade sig till samma sak som jag och eftersom praktikplatser för gymnasister är löjligt svåra att få tag på så bestämde jag mig för att ta mig an henne. Och visserligen är det ibland ganska svårt att göra sitt jobb (som är rätt stressigt) samtidigt som man förklarar för någon vad det är man gör, men allra mest är det bara väldigt roligt att få dela med sig av det man kan. Att få ge konstruktiv kritik till någon som bara är glad över att man bryr sig och att se henne sakta men säkert utvecklas till något annat än hon var bara dagen innan, är jättetillfredsställande.

Jag är tröttare än vad jag varit på länge, (vilket också beror på att jag än en gång drabbats av en brakförkylning) men det känns som att det verkligen är värt det.
Hon är som min egen Mowgli och jag är Baloo.....

Min egen variant av Feng Shui

Rensade en sekretär och ett köksskåp från gammalt värdelöst junk häromdagen och hade att göra i sju (!) timmar. Men det var nästan aldrig tråkigt för hela tiden visste jag vilken frid jag skulle få i själen när det var gjort.
Man sparar på för mycket junk (tycker jag, min mamma tycker att jag är väldigt osentimental), eller så skaffar man för mycket från första början.
Oavsett vilket så är det nästan så att jag längtar till den stora vindsröjningen. När den är gjord kan jag inte komma på nånting som skulle kunna störa min sinnesfrid (haha, jag tror inte ens på det själv, men i alla fall)

Nu tar jag helg och går på afterworken med vetskapen om att jag har handlat, diskat, dammsugit och köpt både tulpaner, rosor och nya växter. I helgen ska jag bara läsa och inte göra några plikter överhuvudtaget!

En lysande vecka, socialt sett

Jag har under en längre period haft en del problem med mitt sociala umgänge. Eller ja, det låter mer dramatiskt än det egentligen är, men jag har helt enkelt inte riktigt orkat umgås, och inte heller riktigt kunnat göra de rätta prioriteringarna. Nu stämmer mitt sociala liv väldigt bra och den senaste veckan var en toppnotering.

* Jag umgicks med min älskade bror, och vi umgick därefter med våra föräldrar (och bara en sån sak borde rimligen chockskada alla som känner mig....)
* Jag fick spontanbesök från en vän som bara tittade in för att säga hej (förr vågade folk inte riktigt det med mig, jag uppskattar inte alltid det...)
* Jag var på afterwork på ett nyöppnat supertrevligt ställe med trevliga kollegor och konkurrenter.
* Jag var på trevlig traditionsenlig middag med fyra av mina äldsta barndomsvänner (varannan månad träffas vi, och den här gången var alla dessutom ovanligt nöjda med livet, sånt gläder...)
* Jag hade melodifestivalsittning med alla mina bästa kollegor, (Vi är 6 och det är väldigt sällan vi lyckas samlas alla, så det var en oväntad bonus)
* Jag gick på en långpromenad med två av kollegorna i min barndomsstad och visade dem allt som är värt att se (och lite till, staden är visserligen liten, men mina minnen är många..)
*Jag besökte min allra äldsta vän och lekte med hennes fyraåring (polis och tjuv, teater med mjukisdjuren, kurrgömma och snöbollskrig) och lyckades till och med vid ett tillfälle få tyst på hennes för tillfälligt ständigt skrikande femveckorsbaby.
* Tog mig dessutom i kragen och pratade i telefon (ingen favoritsysselsättning) med en vän på annan ort som har haft ett jobbigt år, och blev därmed både glad och nöjd. (hon mådde mycket bättre)

Jag känner mig plötsligt så fantastiskt lyckligt lottad över att ha så många och så goda vänner och en - trots allt - väldigt kärleksfull familj.

Tack för det, till den som nu ligger bakom...

Sömnbrist och melodifestivalen - Favoriter i repris

Tjugo över sex denna söndagmorgon vaknade jag av att min chef ringde in mig till jobbet. Aldrig får man vara riktigt glad, jag som hade planerat för en välbehövlig sovis. Tyvärr var jag sen tvungen att fullfölja mina egentliga jobbplaner så det blir en lång dag och jag är trött på att vara trött.

Om melodifestivalen finns väl egentligen bara följande att säga:

* Hade juryn haft makten hade mitt tips gått in.
* Hade Carola sjungit som i Scandinavium hade det aldrig blivit match, så på ett sätt är man glad att hon inte var sitt vanliga jag. Nu ska det bli spännande att se hur det går i Aten.
* Vad hade Helena Paparizou gjort med sina läppar?
* Hur kul var inte Fredrik Lindström?
* Lenas "Jag ångrar ingenting" var eventuellt bland det bästa hon har gjort (jag är inget fan, bör tilläggas)

Även solen har sina fläckar...

Det var de tröstens ord jag kunde säga till min förkrossade far som gjorde sitt livs dundertabbe idag. Min far är en synnerligen organsierad man, som har styrt både sitt företag och sin familj med den äran i alla år. Han lämnar inget åt slumpen, och även om man ibland kan blir lite frustrerad över detta kontrollbehov, så har det onekligen skapat en trygghet i familjen, inte minst vid utlandsresor och andra sammanhang när det krävs någon som håller ordning.
Idag skulle mina föräldrar åka på semester till Medelhavet, något de gör ett par gånger om året.
Sin vana trogen åker de mitt i natten, och har förstås god tid på sig att köra till flygplatsen (eftersom man ju kan få punktering, möta en kvinna som ska föda barn eller en pilgrim som gått vilse eller vad som helst). Väl på plats på Kastrup upptäcker de plötsligt att deras destination inte står på några skyltar. Mamma säger - mest på skoj - det var väl Kastrup vi skulle flyga ifrån? Självklart säger pappa, och plockar fram biljetterna.
Jag kan bara föreställa mig scenerna som utspelade sig på Kastrup klockan fyra i morse och känner mina föräldrar väl nog för att också se deras ansiktsutryck och känna deras hjärtklappning när de inser att de inte alls borde varit i Köpenhamn utan i Göteborg i denna arla morgonstund.
I efterhand kommer det att vara en underbar historia att berätta, men det lärt ta ett tag för min far att komma över detta fatala misstag. Nu kunde de boka om flyget och kommer - om än dyrare och senare - iväg på sin efterlängtade resa, men oj vad pappa kommer att älta hur detta kunde hända.

Preventivt krig

Jag har aldrig förut reagerat på ordet och trodde först att det var ett nytt begrepp, något som visade sig vara fel. Jag tycker i alla fall att det är ett synnerligen märkligt begrepp och fattar inte hur de (det stora landet i väst, förstås) kan komma undan med det.
Det är ungefär som att jag som kvinna skulle gå ut på stan en lördagkväll och slå ner alla fulla killar i preventivt syfte (eftersom fulla män på lördagkvällar ju är potentiella våldsverkare och våldtäktsmän...). Fast i ett sådant fall skulle det förstås heta oprovocerat våld, vilket betrakatas som ännu värre än våld på förekommen anledning.

Och om en Hit-man gjorde slut på George Bush i preventivt syfte skulle det förmodligen inte heller ses med blida ögon (bara en gissning alltså). Inte för att det är nån nyhet att det är skillnad på folk och folk, men ibland måste man bara kommentera det.

Mello-tips

Jag har satt tio spänn på följande topp tre i lördagens melodifestivalfinal

1) Andreas Johnson
2) Carola
3) BWO

(bonustips; 4 Poodles 5 Magnus Carlsson 6 Björn Kjellman 7 Linda Bentzing 8 Rednex 9 Magnus Bäcklund 10 Kikki Danielsson)

Motivering:
Jag tror att många ogillar att Carola är sådan superfavorit dels för att det är ospännande, dels för att de ogillar henne som person och inte minst för att låten egentligen är rätt medioker.
Dessutom tror jag personligen att hon kan få svårt i Aten, eftersom tiden för traditionell svensk schlager av allt att döma är förbi i europasammanhang. BWO och framförallt Andreas Johnsson är bättre, snyggare (haha) och har mer internationellt gångbara låtar. (se inlägget "And the winner is")
Frågan är förstås om de svenska röstarna fattar det, eller om de sveps med i stormvinden. En polare till mig som HATAR schlager var i Göteborg och såg delfinalen (hans fru ville dit) och han var helt tagen efteråt. Och alla i min TV-soffa var också övertygade trots att bara en av de 4 kan aspirera på att vara carolaanhängare (inte jag...).
Det ska med andra ord bli mycket, mycket spännande att se hur det går....

Ordkunskap

Troglodyt = grottmänniska (apropå det förra inlägget)

Dessutom har jag äntligen tagit mig tid att ta reda på vad altruist betyder (någon som alltid tänker mer på andra än sig själv, typ). Förstår att det är något alla vill vara men inte riktigt kan leva upp till.

Själv få jag nog erkänna att jag har för mycket altrusitiska drag för mitt eget bästa, men det kanske är bra då. Fint är det i alla fall....

Kär i en klassiker

Det går an är en 165 år gammal bok skriven av Carl Johan Love Almqvist, som jag precis har läst. Och jag är så glad över att jag tyckte så mycket om den! Jag är egentligen inte så bra på att läsa klassiker, men när jag läste Doktor Glas härförleden så insåg jag att det är väldigt kul.
Det går an var dessutom ännu bättre än Doktor Glas.
Språket är superskumt och det är en massa ord man inte förstår (vad är till exempel en troglodyt?) eller garvar ihjäl sig åt (som till exempel; "sade han runkandes på huvudet"), men berättelsen är helt revolutionerande både för att var då och nu.
Om man är skeptiskt inställd till äktenskap och hela parpaniken så finns det en och annan tankeställare.

Rekommenderas!

Sömnlös igen

Jag förstår inte vad som händer. Jag brukar bara ha sömnproblem när jag är stressad eller deprimerad. Nu är jag varken eller, men låg vaken i två omgångar, sista gången i tre timmar!
Helt värdelöst. Jag lyssnade på podradio, läste i en bok, så småningom i båda mina morgontidningar och till slut (en och en halv timme innan det var dags att gå upp) somnade jag om. Andra gången blev jag väckt av en man som stod på gatan utanför mitt fönster och ringde till sin knarlangare. Han pratade jättehögt och desperat om hur han bara behövde somna in. Det var jätteobehagligt och bidrog förmodligen till att jag inte kunde somna om.

Hursomhelst så blev jag varse hur jävligt det måste vara för alla människor som har mer permanenta sömnproblem än vad jag har. Hjärnan är som inbäddad i kola när man är trött, inte ett bra tillstånd när man ska jobba.
Men man överlever ju, vilket kanske är mer än man kan säga om mannen utanför mitt fönster.

Alltså jag kan inte låta bli

Jag MÅSTE skriva lite om Elitlistan i alla fall.
Jag hade tänkt att jag skulle försöka låta bli att gå in i en detaljerad personlig reflektion av hur knasig jag tycker hela grejen är, men så såg jag en gammal repris av Debatt i SVT och blev uppeldad igen.

Visst, Internet är en ny umgängesform.
Visst, man kan säga att det är som en sluten middagsbjudning där man snackar om högt och lågt.
Visst, det är tråkigt att vara mesig och man kommer inte vidare av att bara stryka folk medhårs.

Men ändå va?
Hur fan har upptagna och VIKTIGA människor tid att sitta och läsa alla inlägg och skriva egna (det sistnämnda är ett krav för att få vara med)
Och oavsett hur många filosofiska diskussioner om livet de har och oavsett hur många briljanta recept de byter med varandra, STÖRS de verkligen inte av den råa attityden (om den så bara dyker upp i bland)

Om jag hade varit på en middagsbjudning där nån tok ställde sig upp och sa fördomsfulla och elaka saker så hoppas jag att jag hade vågat säga emot. (dessutom hade jag görna velat se om Elitlistefolket vågat ställa sig upp och prata inför 100 personer live som de gör på Internet)
Det jag däremot VET är att jag inte hade umgåtts i samma sällskap igen.
När jag var 16 gick jag med på en del skit för att bli accepterad och få känna mig cool, men vuxna människor har väl för fan stake att säga ifrån. Jag skulle till och med vilja påstå att de har en skyldighet att göra det.
Och även om man inte delar min relativt sett höga moraluppfattning när det gäller vårt ansvar för att säga ifrån när människor vädrar åsikter som vi inte ställer upp på så har jag respekt för det också. Men jag skulle akta mig jävligt noga för att anställa nån som tycker att den står över alla andra, om så bara i en fegt ironisk bemärkelse.
Hatten av för Maria Schottenius och Jan Wifstand som vågade ta ställning mot den där skiten. Om ingen vågar ta ansvar för att vi har ett samhälle med sneda värderingar, ja då får vi också det samhälle vi förtjänar. Och frågan är vad som är viktigas; att vara cool och tuff, eller att leva i ett samhälle med schyssta värderingar. Tro det eller ej, men det finns ett samband.
Det är tufft att ta ansvar.
Och det är urcoolt att vara snäll!

Äntligen en ny kampsång!

Mitt favoritfotbollslag har sedan urminnes tider dragits med en gammal tjatig kampsång som det är fullständigt omöjligt att sjunga med i.
Nu ska det äntligen spelas in en ny, med video och allt.
Jag är supernöjd och inte så lite stolt över att vara en av de första som fått höra låten.
(eller ja, låten är en gammal klassiker som i viss mån redan är förknippad med min stad, men texten och sångarna är ju nya). För den som saknar kärleken till laget så kan man möjligen klaga på ett och annat nödrim, men för mig är det en klockren allsångsrefräng och en mycket bättre låt än innan. Jag har dessutom gott hopp om videon...

För att inte prata om hur mycket jag tror på laget och deras väg mot SM-guld....

En lycklig student

Tänk att man skulle hinna bli 35 innan man lärde sig att älska skolan...
Min halvfartskurs i sociologi är så fantastiskt rolig, och det känns som att jag har hittat exakt rätt i vad jag skulle plugga. Jag vet att jag redan har ett yrke och en karriär som jag älskar, men jag har faktiskt aldrig ägnat mig åt några riktiga akademiska studier. Nu är det så roligt så roligt att få LÄRA sig saker, till på köpet sånt som man har glädje av i jobbet.
Tänk, häromdagen låg jag och läste i en tegelstensbok om svensk ekonomisk historia under 150 år, en bok som inte ens var ordinarie kurslitteratur...
Och på bokrean gick jag helt loss på faktaboksavdelningen och nu försöker jag ständigt hitta skäl till att få slå upp saker i mitt fina uppslagsverk.

Undrar just hur länge det här kommer att hålla i sig....

Kollektiv sömnlöshet

Jag vaknade klockan 4 i morse, och kunde absolut inte somna om. Satte på radion, men ogillar nattradion å det grövsta (den är till för de som är vakna, inte de som vill somna om...).
Blev däremot påmind om att Oscarsgalan pågick och släpade mig ut i soffan med kudde och täcke i hopp om att somna till evighetslånga och ständigt återkommande reklampauser.
Istället fastnade jag, eftersom de tunga priserna just skulle delas ut. (och reklampauserna var visserligen många men mikrokorta). Reese Witherspoon vann för bästa kvinnliga huvudroll och höll ett charmant tal. När Ang Lee fick priset för bästa regi för Brokeback Mountain så sa kommentatorn Hans Wiklund att nu krävs det en smärre jordbävning för att inte även nästa pris, det för årets bästa film, ska gå till Brokeback Mountain. Sekunden efter meddelade Jack Nicholsson att priset gick till Crash. Det var lite kul.
Har inte sett nån av filmerna än, men eftersom det var så många filmer med ett bra budskap som var nominerade i år så gillade jag tanken på att så många som möjligt fick pris. (allt som kan ta död på Hollywoods ytlighet ska premieras!)

Hursomhelst (apropå rubriken) så kom jag till jobbet jävligt trött och insåg att hälften av mina kollegor också hade legat sömnlösa, helt oförklarligt. Det fanns inte ens nån fullmåne att skylla på.
Sånt är märkligt.

Melodifestivalen, igen

Jag gjorde något ovanligt den här veckan. Jag bestämde mig för att lyssna på låtarna på radion, istället för att slösa en hel lördagkväll framför TV:n. (är ganska besviken på klassen på låtarna hittills). Då upptäckte jag att det var väldigt många bra melodier och insåg att det skulle kunna bli en riktig kamp om finalplatserna. Operapoplåten var bra och originell tyckte jag, Poodles melodi var catchy, BWO är ju hitmaskiner oavsett vad man tycker om Bard (se tidigare inlägg), Jessica Anderssons låt kändes oväntat bra för att vara genren klassisk schlager (även de andra två "klassisk-schlager-bruttorna" Folcker och Kayo hade helt okej låtar) och Patrik Isaksson hade också en riktigt bra melodi. Så det blev att jag kollade på TV i alla fall.
Ska jag vara helt ärlig så trodde jag aldrig att Poodles skulle slå Jessica Andersson. Men det var väldigt kul att de gjorde det!
Jag tyckte nämligen att Jessica Anderssons miniporrföreställning var helt jävla usel. Jag kände mig först som en riktig moralkärring som reagerade, men sedan insåg jag att jag var långt ifrån ensam. Tänk, denna supersnygga tjej med en fantastisk röst, slarvar bort allt hon har på att försöka vara nåt hon inte är och som ingen heller vill att hon ska vara. De avklippta byxorna var illa nog, men när hon vinglande STÄLLDE SIG UPP PÅ STOLEN! Jamen herregud!
Mer hårdrock åt folket!
(Andreas Jonson är dock fortfarande bäst)

Årets pressbilder

Var på fotoutställning igår, årets pressbilder.
Jag ska verkligen börja gå mer på fotoutställningar.
Att se bilderna i tidningen kan vara nog så givande, men uppförstorade i sitt eget sammanhang är de konstverk.
Vi gick och gick, fram och tillbaka och tittade och förundrades om vartannat.
Ena sekunden garvade man (VM i träskfotboll, helt osannolika wrestlingkillar), nästa fick man en oroväckande klump i magen (jordbävningen i Pakistan, ett barn som dog i cancer).

Helt osannolik är dessutom årets bild, för den som inte sett den. Det är ett flygfoto över en stormbrabbad skog och kalhygget och vägarna där skogsfordonen har kört bildar mönstret av - ett träd. Helt fantastiskt.

Fotoutställningen var del i en present till en kompis. Vi lastade bilen full med folk och åkte på en riktig klassisk söndagsutflykt med lunch, utställning och fika.
En riktigt trevlig present inte bara för honom, utan för alla inblandade.
Man utflyktar för lite, den saken är klar.