Den totala harmonin

Det slog mig en dag att jag mycket sällan är lugn och harmonisk när jag vistas i mitt hem.
En ganska sorglig insikt med tanke på hur mycket tid jag spenderar i mitt hem, och med tanke på vilket behov jag har av harmoni.

Det verkar som att det alltid har varit något som har väntat runt hörnet.
Något som jag borde göra istället för att sitta ner i lugn och ro och bara njuta.

Visst sitter jag ner en massa.
En väldans massa.
Men alltid med känslan av att jag borde göra något annat.

Så i måndags kväll.

När hemmet var julstädat, den underbara nya läsfåtöljen äntligen var på plats, och när hyllan i sovrummet visade sig vara lika perfekt i verkligheten som den varit i min tanke de senaste två åren, då infann den sig plötsligt.

Med levande ljus överallt runt mig satt jag i den sköna manchesterfåtöljen och kände - Harmoni.

Mörkret lurar alltid runt hörnet

Det fanns en tid då jag aldrig släppte fram mörkret.
Jag log och var glad och var logisk och rationell.
Det var enklast både för mig och min omgivning.

Så kom tiden då det inte gick längre.
Då jag var tvungen att acceptera att det fanns där. Hitta ett sätt att hantera det. Mörkret.
Och nu verkar det som att jag aldrig blir av med det.
Korta stunder av lycka varvas med en ständigt gnagade känsla i bröst-trakterna och jag vet inte vad jag ska göra med det.
Jag bli olidlig för mig själv och andra och fast jag vet vad jag behöver så känns det inte som att jag har rätt att be om det eller förvänta mig det.

Är det så här livet kommer att vara nu?
Är det så här livet är för alla som inte stängt av allt jobbigt?

Eller är det nåt fel på mig?
Nåt tillfälligt?
Nåt permanent?

Jag är uppriktigt sagt väldigt trött på tomheten.

Det där med att slå barn...

Idag friades en lärare i Varberg efter att han slagit en elev som vägrade sluta kasta snöboll.

Läraren anses ha varit i en pressad situation eftersom stämningen på skolan var bråkig och eftersom han tidigare varit bråk med elevens bror.

I somras friades en pappa som slagit sin styvdotter på en parkering efter ett bråk om en dvd-film och jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag tycker ifrågan.

Jag kan aldrig tro att ett barn blir smartare, klokare eller bättre av att få stryk.

Men ändå...

Kanske är det så att vi måste - åtminstone i teorin- ha något att ta till när kidsen blir för överjävliga.
Kanske är det deras vetskap om att vi inte får röra dom som gör att de kan vara så jävliga som de faktiskt är ibland.

Tänker jag.

Vad tänker du?

Sådär i allra största allmänhet

Jag tycker alltid något.
Om allt.
Ibland är jag så smart att jag nästan chockar mig själv.
Ibland är jag så korkad att det är pinsamt.
Och ibland tycker jag och omgivningen inte samma i den frågan...
Jag kan bli lycklig över att Mötley Crüe återförenas på Sweden Rock, jag kan bli asförbannad över att det ska säljas öl på ett biocafé i Kungsbacka och jag kan bli livrädd när jag läser Michael Moore.

Jag blir frustrerad över att folk inte vågar stå för vad det tycker och jag bli euforisk när jag möter osjälviska och omtänksamma människor.

Och så blir jag nervös när jag inser att jag inte har en aning om vad jag håller på med i bloggfrågan. För tre dagar sedan visste jag inte ens att det fanns ett ord som hette blogg och fortfarande vet jag inte vad det är. Ändå har jag redan kommit så här långt....