En återupprättad tro på det svenska folket

Jag har efter ett antal år i en bransch där man har hyfsad insyn i svenska folkets musiksmak, utvecklat en mycket stark skepsis till deras förmåga att veta vad som är bra och dålig musik.

Men efter de senaste veckorna har jag till min stora glädje fått ändra den bilden något.
Det kollektiv svenskar som varje vecka ser melodifestivalen, verkar (med några undantag i början av tävlingen) ha lärt sig skilja på bra, äkta musik och masspruducerad Bert Karlsson-schlager, och jag är så tacksam. Det började förra veckan då de vid det här laget rätt uttjatade schlagerrävarna Nanne och Magnus Carlsson fick stå åt sidan för två unga män med både bra låtar och bra röster i bagaget. Jag kanske inte personligen gillar Måns Zelmerlöfs låt, men han imponerar skiten ut mig, den killen. Vad han har åstadkommit på ett år! (och då kom han bara typ sexa i Idol). Och Sebastians låt är en topp fem låt, lätt.

Och riktigt jävla skitglad blev jag när fjantiga Christer Lindarw och tråååkiga Sanna Nielsen fick på pälsen av festivalens nästbästa och tredje bästa låtar (The Ark är förstås outstanding).
Att Andreas Johnson snott lite från The Glory of Love, får man väl se genom fingrarna med, (det var ju typ fler låtar som var halvsnodda den här veckan...) han var ändå grym. Och så min stora favorit Sarah Dawn Finer! Jag hade hoppats att hon hade en bra låt för jag tycker att hon är en grym artist, och jag blev inte besviken. Det enda som förvånar mig är att landets schlagerexperter inte fattade att svenska folket faktiskt har fått se rätt mycket av den talangen (framförallt i Så ska det låta) och därför skulle begripa hennes storhet. Jag sade det innan jag hörde låten, att det där blir en riktig skräll. Tack Sverige för att jag fick rätt!
För Marie Lindbergs skull hoppas jag att hon och Sarah inte hamnar efter varandra i finalen... (Det är typ klasskillnad upphöjt till fem)

Förresten:
After Dark-låten var en ripoff av Go West med Pet Shop Boys
Emile Azar hade snott sin låt av Westlife, (A world of our own) Och Sannas var ju typ rätt lik Carolas från i fjol (delvis samma låtskrivare). Frågan är om inte Veronas dessutom var rätt lik dansgolvplågan Bailando.

Förresten 2:
Det GLÄDER mig att nästan alla som går vidare har skrivt sina egna låtar. Bort med låtskrivarmaffian i melodifestivalen!

Johanna Sällström är död!

Efter att ha masskonsumerat Wallanderfilmer det här året, så känns det som att någon man känner är död. Jag blev verkligen helt gråtfärdig när jag fick höra.
Hur? undrar man, och sen när man läser de första artiklarna så inser man att det förmodligen bara finns två alternativ. Av respekt för henne och de runt henne, spekulerar jag inte mer än så.

Jag trodde att jag skulle kunna få ur mig något av allt det jag känner just nu, men det är ingen riktig struktur på mina tankar. Jag tänker på hur förgängligt livet är och på hur ingenting någonsin är så som man tror. Hyllade och folkkära personer har sina mörka moln och lycka kan inte mätas utifrån ytliga mått. Och framförallt; värdsliga saker som yta, pengar, berömmelse och annat junk blir rätt oväsentligt när man inser att det egentligen bara finns två lägen; att leva eller att dö.
Jag är glad att jag lever.

En obehaglig insikt

Ni vet den där myten/sanningen om att killar aldrig fäller ner toasitsen när de har varit på muggen. Jag är lite rädd att den inte bara gäller män....

Jag vet inte om det är något biologiskt fel på mig, eller vad det handlar om, men jag har tvingats inse att jag faktiskt inte heller fäller ner toasitsen. Jag vet inte varför, jag vet bara med all säkerhet att det händer när ingen annan mer än jag har varit i lägenheten. Varje gång jag inser det så blir jag störd och fäller ner sitsen, men det finns som sagt ingen annan att skylla på.
Och nu börjar jag fundera över om det kanske faktiskt är så att männen rent generellt har skyllts för något som de inte är ensamt skyldiga till.

Kan det vara på detta viset?

En otippat bra idol-låt

Jag såg inte Idol, tyckte att kvalitén var väldigt låg.
Och även om jag gillade Markus Fagervall från det lilla jag såg, så kändes det som att han ganska snabbt hamnade i det där urbota tråkiga balladträsket. Men nu hörde jag en låt som heter Something Real, och den var riktigt bra. Sköna gitarrer, catchy refräng och jag menar, killen kan ju sjunga. Det känns som att både han och Sebastian har drabbats av att bli Idolstämplade, för rent musialiskt är dom jävligt långt från Jörgen Elofssonballader. Måtte de slippa såna framöver.

Vad är väl en sommar i Stockholm?

Den kan vara stressig, dyr, svettig och fylld av en massa kollektivtrafiksresor bland hundratals uttryckslösa ansikten.
Fast den skulle också kunna vara social, utvecklande, kulturellt berikande och oerhört inspirerande.

Tyvärr lär jag inte få något svar. I alla fall inte denna sommaren. Min chef har just meddelat mig att jag inte kan få tjänstledigt för att jobba på företagets stockholmsenhet, något som jag verkligen hade hoppats på och ställt in mig på. Och det värsta är att det inte finns någon att bli förbannad på. Läget är som det är och ibland måste man bara hacka i sig det. Det känns liksom som slöseri med energi att gå runt och vara förbannad och besviken över något som man inte kan påverka. Och en sommar på västkusten är ju inte fy skam heller. Det finns ju dom som betalar dyra pengar för att spendera tid här.

Som att sätta in Zlatan i ett B-lag

Begreppet "ställa skåp" fick en helt ny dimension när The Ark äntrade scenen i Scandinavium igår. De visade hur det kan se ut och låta när man både kan skriva låtar, sjunga och skapa en show. Och kanske visade de också med pinsam tydlighet att melodifestivalen är lite som ett OS utan NHL-proffsen.

Apopå sport så kan man ju stillsamt konstatera att Anja skapat en något penibel situation för Svenska Dagbladets bragdjury. (eller, ja de skapade ju egentligen den själva, hon bara tydliggjorde det hela). För visst var vi väl en och annan som höjde på ögonbrynen när Anja fick förra årets bragdguld. Frågan är nu vad fanken bragdjuryn ska göra det här året. Det är ju det här som är bragden...

En inte så liten fadd eftersmak

Naturligtvis såg jag melodifestivalen i alla fall.
Naturligtvis vann The Ark.
Och naturligtvis älskade folket Marie Lindberg från Munkedal.
Och hon verkar vara en fantastiskt ödmjuk och härlig tjej, så därför känns det extratrist att skriva det här men; Tjenare vilket konspiration vi är utsatta för!

Efter att det i flera år har ifrågasatts hur urvalet går till inför melodifestivalen, efter att kritik riktats mot att G:son har en triljon bidrag med, utan att någonsin annars ligga på några listor, och efter att man mumlat om vänskapskorruption bland Christer Björkmans vänner och för stor dominans av Bert Karlssons allierade, så händer detta. Det är klart att det är för bra för att vara sant. Det är tre år sedan tösabiten skickade in låten för första gången och jag VÄGRAR tro att det var det bästa rookiesarna och de oetablerade artisterna hade att erbjuda melodifestivalen.
Jag vill inte på något sätt vara kaxig, jag vill bara för att ge ett perspektiv säga, att det där hade jag gjort bättre. Jag hade skrivit en bättre låt, jag hade sjungit den bättre och jag hade haft ett bättre engelskt uttal. Jag hade däremot aldrig vågat stå inför allt folket och hade aldrig klarat fingerplocket på gitarren. Men ändå. Jag är ju för fan inte ens musiker.

Så man undrar ju lite hur det gick till. Så läser man (och det är väl märkligt att det inte kommer fram förrän nu) att tjejen är gift med basisten i Date, ett av Bert Karlssons mer omhuldade dansband (han har bland annat planterat nån Fame Factorykille i bandet). Så det är klart att hon inte kom från ingenstans. Och det är klart att nån kom på att det behövdes en "livet är en Schlager-ingrediens" (filmen med Helena Bergström) i melodifestivalen.
Och det är klart att svenska folket kollektivt gick i fällan.
Shit, vilka suckers vi är.

Dagens Velpotta

Möjligen är det ett bevis på att jag har åt helvete för lite att göra idag (inga gnällrövar att värja mig mot), men jag insåg plötsligt att jag inte alls gillade min nya design på bloggen så jag bytte tillbaks igen.
Ambivalent var ordet, sa Bull.

Melodifestivalens Backlash

Det är märkligt, för utan att jag ens fattade vad som hände, så tappade jag totalt intresset för melodifestivalen. Jag brukade läsa allt jag kom över. Slå vad och recensera låtar, kläder, programledare, TV-produktion och allt som man kan tänkas ha en åsikt om i sammanhanget.
Nu känner jag att jag struntar högaktningsfullt i hur det går. Jag skulle likagärna kunna se en temakväll om myrslokens själsliv.
Och jag tror att det är den där masshysteriallergin som har slagit till igen. (Egentligen borde jag kanske vara mer förvånad över att den inte slagit till tidigare.)
Att folket har bestämt sig för att gilla Anna Book oavsett vad hon åstadkommer, kunde jag sagt i förväg. Att en svulstig Tommy Nilsson-ballad skulle sopa banan med hela Jönköping hade jag visserligen inte förutspått, men jag känner inte att jag bryr mig så värst, för han kommer inte att ha ett jota med toppstriden att göra i Globen.
The Ark vinner (och det säger jag innan jag hört en enda låt) och det är så solklart att hela tävlingen är onödig i år. Vinner dom inte så är något så kapitalfel att de likagärna kan lägga ner hela skiten.
Nästa år hoppas jag i alla fall att SVT har fattat att det räcker nu.
Vi behöver inte fyra deltävlingar och - viktigast av allt - vi behöver INTE Christer Björkman.
(jag såg en plågsam minut då han intervjuade nån artist efter en låt, vad ÄR det han håller på med?)

Enough is Enough.

Att ge sig på sånt man inte förstår

Jag bytte utseende på min blogg (som den uppmärksamme kanske redan har noterat).
Jag ville också passa på att kategorisera mina inlägg, samt lägga upp några länkar som jag gillar.
Fast det klarade jag inte av. (dvs kategorisera inläggen går, men de hamnar inte i högerspalten som jag hade tänkt mig.) Det är väldigt frustrerande att inte klara av en så basal sak som att läsa och förstå en enkel "så här gör man-text" på engelska.

Och inte fan blir det bättre

Just den här veckan har jag ett löjligt jobbigt pass som innebär att jag jobbar tio dagar i rad. Och snacka om att det är otajmat! Jag hade verkligen behövt vila från gnället och frustrationen som liksom slår emot mig så fort jag sätter min fot i lokalerna.
Idag till exempel så sken solen och jag kämpade verkligen för att ha en positiv inställning när jag sent omsider lyckades kravla mig ur sängen (fy fan vad disciplin är svårt när man verkligen, verkligen inte vill). Men när jag gled in på jobbet så möttes jag - innan jag ens hade hängt av mig - av " Vad du är på gott humör, det behövs om du ska stå ut med alla dåliga nyheter här..." Och sen började gnället. En så banal sak som en omflyttning av arbetsplatser har blivit en otippad källa till kverulans och till slut fick jag ett mindre bryt. Vad är det med folk som tror att alla förändringar bara är bra som genom ett magiskt viftande med ett trollspö. Saker tar ju för fan tid! Och som om vi inte har värre saker att bekymra oss om.
Flyget till Spanien går visserligen den 29:e mars, men rent mentalt kommer jag att åka dit mycket mycket snart, den saken är klar.

Gnällspikarnas paradis

Jag vet inte vad det är med folk idag. Men vart jag än riktar mina öron i detta kontorlandskap som är min dagliga arbetplats, så möts jag av kverulanter och tjurskallar. Stingsliga kommentarer, gnälliga tonfall och konversationer där människor fullständigt missförstår varandra. Jag känner till och med att mina helt normala jobbsamtal möts av irriterande blickar, som vore det lika bra att jag inte var här. Vad fan är det med folk idag?

TV-frossa för en gångs skull

Det fanns en tid då jag var löjligt beroende av TV. Jag följde ett icke oansenligt antal tv-serier, och hann knappt innanför dörren innan TV:n åkte på. Sen satt jag där och konsumerade intriger som befann sig på en nivå strax över allersromanklass. Those days are over, och det är jag väldigt nöjd med. Jag ser inte vad somhelst längre, utan väljer med omsorg när jag vill ha TV:n på och varför.
Och ikväll är en sådan dag. Mina tre favoritserier genom alla tider går på rad efter varandra och nu sitter jag här och längtar som bara den. Det lär dessutom vara både första och sista gången det händer för det är säsongspremiör på Gilmore Girls, säsongsavslutning på Greys Anatomy och av Vita Huset återstår bara ett fåtal avsnitt innan serien lägger ner. Så ikväll ska jag ladda upp med att städa mitt hem och göra riktigt mysigt inför en tretimmarssittning framför TV:n.
Och imorgon återgår jag till min Paul Auster-roman.

Ett udda dilemma

En polare till mig bor granne med en av våra största artister, vilket ju kan tyckas vara väldigt cool. Till exempel kunde han knacka på med hennes nya skiva i handen och be henne signera den till frun som skulle få den i juklapp. Det var ju rätt smidigt.
Men sen dyker det upp ett udda dilemma. För visst är det pinsamt att sätta på en av sina favoritskivor och veta att den som är upphovet till den kan höra genom väggen....

Bara att stämma in i hyllningskören

I en klass för sig av Curtis Sittenfeld.
Jag säger bara; shit vilken bra bok!
Jag var faktiskt lite skeptiskt för jag hade hört så många som hyllade den och jag är ju som bekant inget fan av masshysterier. Dessutom tyckte jag att det kändes lite märkligt att vuxna, företrädesvis kvinnor, var så roade av att läsa en bok om fjortis.
Men nu förstås jag.
Det är helt enkelt så att vi alla långt efter tonåren brottas med de där problemen som man kanske trodde var förbehållet fjortisarna. Vi tar oss inte alls ur det där så snabbt som vi tror. Det är i alla fall min tes. Det var nästan sorgligt att konstatera att jag tills för bara några år sedan verkligen reagerade på samma självupptagna, omogna och neurotiska sätt som en fullblodsfjortis.
Å andra sidan blev jag ännu mer lycklig över det faktum att jag slutligen lyckats trassla mig ur den där begränsande tvångströjan som handlar om hur andra människor ska tycka och tänka om en.