1996 (en gris blinkar) 2006

Var på klassåterträff i helgen. 12 av de som jag skaffade mig mitt nuvarande yrke tillsammans såg precis som jag ett nöje i att träffas efter tio år. Och jävlar vad tio år har gått fort!
Folk var liite mer gråhåriga, någon enstaka hade lagt på sig några kilo, men annars var alla sig ofattbart lika. Både till utseende och sätt. Jag gissar att det är det som är fördelen med att lära känna folk efter att man redan blivit vuxen. De allra yngsta i klassen (som bara var några och tjugo på den tiden) var inte där så av oss som var där så är det fullt möjligt att jag var den som hade blivit mest vuxen sen sist, vilket kändes kanonbra. Jag såg kvalitéer hos folk som jag inte hade sett innan, jag pratade med folk om saker som jag aldrig hade pratat om då, och jag kände mig lugn och trygg och glad över att få hänga en helg mned dessa sköna opretentiösa människor som jag faktiskt en gång i tiden gick i samma klass som. Det kändes liksom som att jag passade bättre ihop med dem idag än vad jag gjorde då. Och jag tror att de tyckte det också. En märklig känsla. Bra, men märklig.

Sicken stämningssabotör

Satt på ett kvällsmöte om hur vårt nya företag ska omorganiseras och jag har bara en sak att säga; Kära nån! Med undantag för en svacka tidigare i höstas har jag annars tyckt att jag har världens bästa jobb och jag har varit glad och nöjd och stolt och hela den biten. Men allvarligt talat; organisationskonsulterna har tagit över inte bara vårt företag utan också nomenklaturen och när utomstående människor beskriver mitt jobb så fattar inte ens jag vad det är jag gör. Förutom att det på nåt sätt är processinriktat. Två saker till vet jag; Vi får många nya chefer och vi ska spara mycket pengar.
Hallå?
Arbetsglädjen!
Var tog du vägen???

Mer om Salem Al Fakir

Jag gick naturligtvis raka vägen från TV-fåtöljen till datorn för att ladda ner Salems låtar på Itunes. (Allra bäst är Good song. Jag bli så glad!)
Nöjd över att ha gjort en ny musikalisk upptäckt droppade jag dagen efter namnet för min bandkamrat A varpå hon sa "jag såg honom på Musikbyrån igår och laddade ner hans EP direkt..." Det är så fint med vänner som delar både ens referenser och ens smak...
Och så säger jag det igen; Thank Heaven for Public Service TV!!

Dagens lyckopiller

Salem Al Fakir i Musikbyrån.

Sicken stjärna! Underbar röst, stencool musik och en helt obetalbar attityd. "Folk har jämfört mig med Stevie Wonder, men jag har ju aldrig lyssnat på Stevie Wonder, jag har lyssnat på Tjajkovskij"

Se, köp, lyssna, LE!

En förlorad dag

Vaknade med en värk som invaderat såväl mitt huvud och ryggslut, som min nacke och mina axlar. En lång och stressig dag framför datorn brukar ha den effekten på mig och idag var det värre än vanligt. Morgonmötet var inte direkt av den karaktär som en trött, gnällig och smärtande människa behöver och följaktligen kände jag mig personligt påhoppad vid två tillfällen utan att det kanske egentligen var meningen. Sen försökte jag göra mitt jobb med ett mycket skralt resultat. Först förstod jag inte, sen fick jag inte tag på rätt personer och när jag väl fick tag på en så hade han inte tid att träffa mig. Jag cyklade hem i spöregnet för att käka lunch och önskade av hela mitt hjärta att jag hade fått stanna kvar hemma. Istället tog jag mig tillbaks till den smärtsamma platsen vid datorn bara för att konstatera att dagen inte hade ändrat karaktär för fem öre i avseendet att vara på min sida. Ett snack med chefen för att inte hamna i onåd (jag agerade lite spontant i ett ärende men det fick tyvärr inte önskad effekt och jag behövde klargöra en del) gav mig däremot liiite vind i segeln och det eventuella missförståndet reddes ut. Men sedan var det bara att ta plats framför datorn igen och låtsas som att man gjorde något fast både jag och alla runtomkring mig redan insett att dagen idag är en förlorad dag vad gäller mig. Jag kommer inte att få gjort något mer och ingen kommer heller att förvänta sig något av mig. Det gäller helt enkelt bara att sitta av tiden.
Och kanske är det för dagar som den här som bloggandet har blivit en sådan smash-hit.

Livet är fullt av överraskningar

För ett antal år sedan lade vi ner bandet som jag spelade i. Vår "kapellmästare" lämnade stan och själv var jag ganska trött på repertoaren och upplägget. Men igår återupptog vi aktiviteterna, utan vår utflyttare. Och det visade sig att det kanske var precis den nytändning som bandet behövde. Vi kan byta ut vissa låtar och spela lite mer med glimten i ögat vad gäller låtval och arrangemang. Vi hade extremt roligt och jag kan inte begripa hur jag nånsin tyckte att det var så tråkigt att det inte var värt att fortsätta.
Mer rockenroll till folket!

Klassfest.hot

Till skillnad från en klassfest som jag nobbade häromveckan där högstadieklassisarna skulle ses så har jag nu fått ett väesntligt mer spännande erbjudande om klassfest.
Den senaste klassen jag gick i var den där jag utbildade mig till det jag gör idag. Vi gick i samma klass i mindre än ett år för tio år sedan och det känns superspännande att träffa alla och snacka om livet. Vi har mycket gemensamt (dvs våra jobb), men känner inte varandra så himla väl. Det finns med andra ord utrymme för spännande diskussioner och lagom mycket nostalgi.
Och så ska vi vara på en gård i skogen en hel helg. Hur kul är inte det?
Ser verkligen riktigt mycket fram emot det.

He perdido mes llaves

Är en av få meningar jag kan på spanska. Jag fick lära mig den the hardway eftersom jag faktiskt slarvade bort nycklarna till huset i Spanien för att antal år sedan. Ingen rolig historia.
Till våren tänker jag däremot hålla i nycklarna och försöka tillgodogöra mig några fler spanska fraser. Har efter moget övervägande bestämt mig för att åka ner en hel månad och utnyttja lite överstående semester. Känns som en kul och lite crazy idé för att vara jag. Det kommer visserligen ner lite folk och hälsar på, men någon vecka ska jag (förhoppningsvis...) vara själv.
Livin la vida loca. (eller kanske inte..)

I mammas fotspår, for once...

Idag har jag för första gången i mitt liv stått framför spegeln med en sax och försökt forma en frisyr. Det är i normala fall min mammas jobb, men idag gjorde jag ett undantag. Jag blev nämligen hastigt och lustigt bjuden på Halloweenparty och fick plötsligt för mig att jag skulle klä ut mig. Peruken jag köpte var lång som satan, så jag fick helt enkelt klippa av den rejält. Det var typ ganska svårt, men blev ändå bättre än från början. Känns lite coolt att gå på fest som en annan. (har köpt horn att ha i pannan också...) Trodde inte det, för jag brukar ogilla maskerader å det grövsta. Återstår att se vad det blir av det, men det är kul att ha något att se framemot. Och jag ska jobba i morgon, så jag ska vara relativt lugn.

Jag brände en partyskiva till värdinnan, blev ganska nöjd;

Superstition, Stevie Wonder
Step By Step, New Kids On The Block
Finger Poppin', Ike & Tina Turner
Hanging On The Telephone, Blondie
Play That Funky Music, Wild Cherry
Bloody Mary, Whitesnake
Suffragette City, David Bowie
Back In The U.S.S.R., The Beatles
Kids, Robbie Williams
That's What I Am, Pauline
Kickstart My Heart, Mötley Crüe
I Can't Stand It, Linda Jones
Wind Cries Mary, Jamie Cullum
Dirty Old Man, Irene Reid
Bad, Bad Leroy Brown, Frank Sinatra
Let It Go, Def Leppard
Last Nite, The Strokes
Clamour for Glamour, The Ark
No. 1 Swartskalle, Infinite Mass
Skjuter Du, Skjuter Jag, Svante Lodèn & Timbuktu
Some Might Say, Oasis

Har visst glömt berätta om farsen

Det är ju ett par veckor sedan, men jag har visst glömt (undvikit) att skriva om en kulturell begivenhet som fick några timmar av mitt liv. Det var genrepet av en fars och visserligen är jag ingen stor anhängare av farser (understatement of the day) men eftersom jag blev bjuden så ville jag av allmänbildningsskäl gå i alla fall. Big mistake.
Jag fattar inte hur det fortfarande år 2006 kan dra ner stående ovationer när man i två och en halv timme anspelar på sex och underblåser könsroller. En viagraätande gammal gubbe och en ständigt bölande otrogen fru var bara några av de sorgliga figurer som vi tvingades stifta bekantskap med. Nä allvarligt talat; jag blir så lack på den där 40-talistsvennehumorn att jag hellre hade sett en konsert med Marilyn Manson. Vad är det med folk egentligen?

Ensamma hemma äntligen i repris

I flera år har jag gått och suktat efter min gamla favoritserie Party of five (Ensamma hemma) som slutade gå för många år sedan. Igår upptäckte jag till min glädje att trean börjat sända den i repris. Typiskt bara att man inte är hemma överdrivet ofta vid halvtolvtiden på dagen.
Ännu mera typiskt att de 20 minuter jag såg, faktiskt inte kändes så himla spännande. Gammalt liksom. Kanske ska man spela in det och ge det några avsnitt. Det är ju inte direkt så att det finns så mycket annat kul att titta på. Visst var det längesedan det var så dåligt på TV?

No more Thaikäk

Polisen har slagit till mot en maffig människosmugglarliga i stan och det visade sig att två av mina bästa thaiplaces var insyltade upp över öronen. Å andra sidan har jag äntligen fått svar på hur den här stan kan ha utrymme för så galet många thairesturanger. Fem av stans thaikrogar verkar vara inblandade i människosmugglingen och de försörjer sig uppenbarligen på annat än att snida ihop läckra PadThais. Och vilken lön de anställda vietnameserna får törs jag inte ens tänka på. Vem i hela världen kan man lita? Det blir hemlagat ett tag framöver...

Att utmana sig själv

Det är inte riktigt min stil att ge mig ut i det okända och riskera att falla platt. Men av någon hittills outgrundlig anledning så har jag nu gjort det i alla fall. I hela mitt liv har jag hobbyskrivit låtar på en högst amatörmässig nivå. Men så skrev jag en låt till min mor, och då började jag tänka att det vore roligt att göra en riktig inspelning av den. Det ena ledde till det andra och nu ska jag göra en råtape med 10 av mina låtar som en musikproducent ska sålla bland. 3-4 låtar ska det sedan bli som spelas in i en riktig studio. Helt jäkla sinnesjukt om man tänker efter.
Speciellt eftersom jag på fullaste allvar verkligen inte alls vill bli popstjärna. Jag vill bara lämna efter mig några schyssta låtar som säger nåt om hur jag ser på livet. Fortsättning följer.