Sweden Rock 07 - som jag såg det part III

Så var det ju allt det där som inte har så mycket med hårdrocksmusiken att göra.
De sjuka och krystade skämten, den oväntade mötena, irritationsmomenten, maten, värmen, och så vidare. Här kommer analysen av allt det där:

Kamelerna: En tradition som några i gänget har ägnat sig åt förr, var att dela ut svarta och vita kameler i sann Villa Medusa anda (svarta till den som gjort något dåligt och vita till den som gjort något bra). Och kamelerna var inte bara roliga i själva utdelningssituationen (ja vi hade ju inga fysiska kameler, men...) utan även under dagarna. Man kunde ju använda dem som en slags recension på vad folk gjorde. Om någon städade i lägret kunde man säga att den låg bra till för en vit kamel, men om någon vägra sluta spela på den ostämda gitarren så kunde man hota med en svart. Vita kameler utdelades för övrigt för viktiga insatser som att åka och köpa mer sprit, samt tipsa om bra band. Eller till och med för att ha orkat hålla sig vaken över en konsert man gärna ville se... En kul grej, helt enkelt.

Kjell Sortering; Vi kom att kalla honom så, mannen som fyllde sopor i kontainrarna. Han förde ett satans liv och vi HATADE verkligen honom. Hela backstagecampen kokade av kollektiv ilska när Kjell Sortering försökte få den sista sopsäcken ur skopan och i kontainern. Han skakade och skakade och det ekade över hela campen. Det höll på hela dagarna, men värst var det förstås när han började klockan sju på morgonen. Ostämda gitarrer och veritabla slakter av En del av Mitt hjärta klockan tre på natten var ingenting mot Kjell Sorterings härjningar.

Det blev ändrat: Första natten gick jag och M och lade oss en stund före L och T som fastnade i Backstagebaren. De kom hem precis när jag var uppe kissade och T ville ha med oss på efterfest. "men vi har ju gått och lagt oss, sade jag". "Ja fast det blev ju ändrat" sa T, som om det var den självklaraste sak i världen. Så vi gick helt enkelt upp igen... Det slutade med att en hel del saker "blev ändrade" under helgen. "Skulle inte du se November?". "Jo, men det blev ändrat..."

Smoke on the Water på kontrabas: Vårt lilla läger bestod av mig och M i vårt underbara gamla sjuttistält, T, L och H i husvagn, samt T och J i minitält. T och J kom på torsdgaen och skulle tillsammans med sitt lattjolajbanband spela ute bland tälten på de olika campingarna. Sättningen består bland annat av en kontrabas, vilket innebar att vi på lördagkvällen satt och jammade med en styck kontrabas och en ackgitarr som gick runt. Det blev inte bara Smoke on The Water utan även Ovan där och Sixteen tons. Ett riktigt höjdarjam.

Pussen från Spike: Som jag skrev innan så var Quireboys otippat årets höjdpunkt på SRF. En veritalbel lyckokick helt enkelt. Därför var det extra roligt att just medlemmarna i Quireboys hängde lite i Backstagebaren (de flesta banden lämnar annars området direkt efter spelning). Så när jag mötte Spike på väg ut från baren var jag bara tvungen att gå fram och säga att de var årets höjdpunkt. Han blev förstås jätteglad och jag fick både kram och puss på kinden (harmlöst så det förslog). Och jag kände att det var en extra bonus att få förmedla min lyckokänsla direkt till den som var källan.

Fortsättning följer...

Sweden Rock 07 - som jag såg det, part II

Föregående inlägg behandlar hur jag upplevde de band som jag hade förväntningar på inför festivalen, i detta inlägg behandlas årets positiva överraskningar.


Sideburn: spelade i restaurangtältet på fredageftermiddagen och vi hamnade där bara pga basisten i bandet som vi träffade och hade extremt kul med på förra årets festival. Så självklart ville vi se om han hade något att komma med rent musikaliskt. Och det kan man väl säga att han/de hade....Musiken var en såndär skön, tung, utsvängda byxor-hårdrock a la 70-talet.
Sångaren hade en grym pipa, som ibland lät lite Robert Plant, faktiskt. Hela attityden på bandet var bara så cool. De hade dessutom väldigt roliga glimten i ögat mellansnack som jag uppskattar hemskt mycket. Till publiken; "Är ni i stämning? M (gitarristen) har en stämapparat så han är i stämning..." Så dåligt att det blir kul...
Hoppas att de får spela på större scener än det här framöver, för det var förstås inte överdrivet mycket folk i restaurangtältet. Vilket de hade förtjänat.

Thunder; Festivalkompanjonen L är helt grym att ha med sig i sådana här sammanhang. Han kan det mesta om det mesta och han vet dessutom vad jag gillar, så det är bara att lyssna på hans råd och kryssa i programmet. Thunder, var ett band som jag aldrig hade hört talas om, men när L började prata om brittisk hårdrock med bluesrötter, a la Whitesnake, så var jag mer eller mindre redan på väg till Festival stage. Och jag blev inte besviken. Precis min typ av hårdrock, med en helt fantastisk sångare som sjöng minst lika bra som David Coverdale men hade en helt annan självdistans. Hans lättnad när publiken verkligen kunde texten till den låt de hade tänkt sig ha allsång på var påtaglig. "Thank God", sa han när publiken sjöng med. När han sedan skulle waila loss i slutet på en låt så gjorde han värsta numret av att alla skulle vara knäpptysta och rikta all uppmärksamhet på honom. Han var helt enkelt kul och bra (och dessutom väldigt snygg...) . Och fansen var såna där ljuvliga 40-plussare, som typ kommer ut en gång om året och sen står och luftgitarrspelar med i vartenda solo och kan vartenda trumfill. Underhållande i sig, faktiskt.

Sturm und Drang; Vi såg två småkillar bli intervjuade av en journalist Backstage, och det är klart att man blev nyfiken över vilka de var. Det visade sig vara två medlemmar från det finska bandet Sturm und Drang som ska vara "the next big thing". Och det är det här jag älskar med hårdrockare. För ingenjävlastans spelas den där musiken, och de stora medierna är konstant kallsinniga gentemot hårdrocken, och ändå på nåt jävla sätt så vet ALLA att Sturm und Drang är "The next big thing". Gibsontältet är knökfullt och grabbarna (som är i femtonårsåldern, förutom keyboardisten som är typ elva) gör ingen besviken. Det är klassisk 80-talsmetal med en högst potent sångare (som ju likagärna skulle kunna vara mitt i målbrottet) och värsta virtuosen på gitarr. Elvaåringen med det blonda långa håret syns nätt och jämt bakom sin keyboard, men headbanga, det kan han. Dessutom lär plattan vara inspelad i min hemstad, och det är ju en inte helt ointressant detalj...

Hinder; är ett nytt amerikanskt band som jämförs med bla Velvet Revolver och Nickelback. Vi såg bara de sista fyra låtarna för vi var på en annan konsert (se nästa punkt), men det räckte för att bli helt frälsta. Det var ett jättesväng och sångaren hade en kanonröst (påminde lite om Sebastian Bach från 80-talet). Publiken hade tydligen strömmat till som fan efterhand och alla blev lika begeistrade. Kollegan W som hade tipsat om bandet var helt lyrisk och anklagade oss för att ha missat festivalens bästa konsert. Nu var det inte så för festivalens bästa konsert var faktiskt...

Quireboys: Så här var det; Det var sista kvällen. Vi var trötta, slitna och inte minst så infernaliskt varma, för det var en sjukt varm dag. Men så småningom vaknade vi till liv och hade en alldeles bedårande förfest vid tältet. Och det var ärligt talat lite tungt att tänka att man skulle in på området igen. Scorpions lockade inte. Motörhead har man sett flera gånger och besvikelsen över Aerosmith satt kvar som en tagg. Men envisa jag hade en känsla av att jag ville se Quireboys, det gamla rockerollbandet från 80-talet som jag vagt mindes lite av sen jag såg dem i Globen tillsammans med Poison och Whitesnake. Förutom W som skulle se Hinder, så gick resten av gänget på Motörhead, men M och jag knödde in oss i Gibsontältet för att se Quireboys. Och vilken lyckokick! För det första kunde man ju många fler låtar än vad man hade en aning om (I don´t love you anymore, Hey You, 7 ´clock), för det andra var publiken helt salig och sjöng med i allt. Sångaren Spike så härligt förvånat lycklig ut. De kunde ju likagärna varit bortglömda, men det var de sannerligen inte. Spikes sköna raspiga röst, svänget och PIANOT och förstås den helt osannolika stämningen gjorde otippat det här till årets bästa konsert på Sweden Rock 07.

(Och här hittade jag en som delar min åsikt..)

Sweden Rock 07- som jag såg det, part I

Det brukar vara lättare att blogga om diverse roliga anekdoter från festivalen än vad det är att ge en fullödig musikalisk analys, men jag ska ändå försöka börja med det musikaliska för en gångs skull.

Utifrån min personliga smak och mina förkunskaper så kändes det lite som att det var ett mellanår i år. Förra årets headlinerband var alla tre band som jag lyssnat mycket på (Def Leppard, Deep Purple och förstås Whitesnake!), men inget av årets headliners hade riktigt den statusen hos mig. Sen hade jag ju en del förväntningar ändå förstås, företrädesvis på Aerosmith, Heaven and Hell och Thin Lizzy, och så här blev det:


Thin Lizzy; Oväntat bra, faktiskt. Alla säger ju att nuvarande Lizzy snarare är ett coverband än "The Real Thing", och det är klart att det ligger något i det. Men Phil Lynott kommer ju tyvärr aldrig tillbaks och jag måste säga att jag tycker att den här sättningen klarar sig med den äran. Marco Mendoza (bas) och Tommy Aldridge (trummor) är högst kompetenta musiker och John Sykes som har tagit över sångmiken förutom att spela gitarr (vilket han, liksom Scott Gorham i den här sättningen gjorde även på Lynotts tid) är förbluffande röstlik Phil Lynott. Och låtarna är ju som de är så det är bara att åka med. Dancing in the moonlight, The Boys are back in town, Waiting for an alibi, Don´t believe a word, osv, osv. Det var riktigt bra med andra ord och publikrepsonsen på Sweden Stage var grym!

Black Sabbath; (som ju numera går under namnet Heaven and Hell när Ronnie James Dio sjunger, men det ska man tydligen vägra acceptera): Jag har aldrig lyssnat så mycket på Sabbath, däremot avgudar jag Ronnie James Dio. Våra festivalkompanjoner var helt sinnessjukt förväntansfulla inför den här spelningen, och självklart var det mäktigt. Det var utan tvekan det bästa som framfördes på Festival Stage den här helgen. När man inte har någon direkt relation till låtarna är det ju lite svårare att röja loss helt, men jag säger bara en sak; Heaven and Hell! Satan vilken fantastisk låt. Och allsången! Det var helgens bästa enskilda ögonblick.

Aerosmith: En jättebesvikelse. De rivstartade, och vi trängde oss riktigt långt fram för att kunna röja loss. Men efter en stark start så gick det bara utför. Det blev en ballad för mycket och efter ett mycket märkligt försök att få till en allsång på What it takes av alla ballader - något som gick käpprätt åt skogen för ingen sjöng med - så tappade jag lusten. Det kändes som att publiken också gjorde det, inte minst efter en rätt medioker blues mitt i alltsammans. Min festivalkomanjon M tyckte inte som jag, så hon stannade medan jag köpte wokad älg och gick till Backstagebaren där åsikterna om konserten gick minst sagt i sär. En kille spottade och fräste, så arg var han. En annan var helt knockad av att det var så bra. Det var mycket märkligt faktiskt. Sammanfattningsvis så tror jag att jag var mest besviken av att de förvaltade sitt låtmaterial så dåligt. De är ju egentligen grymma, men de valde knasiga låtar och hade en ostrategisk spelordning.


Talisman; gjorde enligt uppgift sin sista spelning så jag är glad att jag kunde slita mig från förfesten och gå dit. Tyvärr var jag lite för dragen och snackade lite för mycket med en kompis hemifrån som jag hade stämt träff med på konserten, så jag varit inte världens mest uppmärksamma publik. Men jag älskar Jeff Scott Sotos röst, och jag kan inte skylla på bandet att den konserten inte blev den upplevelse jag hade räknat med. Och allsången på Ill be waiting är ju alltid oslagbar (lite av en klassiker när det gäller Talisman på Sweden Rock)

Those We Don´t Speak Of: Spelar en modern hårdrock som jag egentligen inte är jätteförtjust i. Min bästa hårdrock har rötterna i blues och rockenroll och får gärna ha lite 70-talsstuk över sig, och det kan man nog inte säga att TWDSO har. Men jag var helt enkelt nyfiken på Sara Löfgren som hårdrockare och därför slet jag mig även denna gång från övriga gänget vid tältet och gick för att se TWDSO. Och jag måste säga att Sara Löfgren ska sjunga hårdrock. Hela hennes väsen och attityd och röst riktigt skriker hårdrock, och jag hoppas verkligen att det går bra för detta spännande band med väldigt rutinerade musiker (med förflutet i bla Beseech, Nightrage och Cemetary). Det känns kul att ha sett dom så "tidigt" i karriären, för jag tror att vi får se mer av TWDSO.

Goin East - to rock ´n roll!

Jag brukar tycka att östkusten är ett föga spännande tillhåll, vad annars ska man tycka som inbiten västkustbo. Men nu är det dags för den helg på året då det verkligen inte finns någon annanstans jag hellre skulle vara.

Hela grejen är så paradoxal: 2 stycken kvinnliga helt vanliga (?...) 37 plussare som njuter av att sova i tält, och lyssna på hårdrock dagarna i ända. Vi orsakar onekligen ett och annat höjt ögonbryn här hemma när vi berättar om vår tradition. Men där gör vi förstås inte det. Där är vi bara två mängden av alla dessa hårdrocksälskare som ser Sweden Rock Festival som årets höjdpunkt.

I detta ögonblick borde jag förstås packa, klockan tolv ska vi åka och jag är inte ens nära att vara färdig. Har inte ens ätit frukost. Men token T som redan är på plats i Blekinge ringde halv åtta och bad mig ta med en vattenkokare (de bor i husvagn i år, helt galet...), och efter det så fick jag plötsligt väldigt bråttom att börja packa. Man får passa på när inspirationen kommer, för det är inte jättekul.... Tyvärr sträckte sig inspirationen inte längre än att jag körde upp bilen ur garaget och hämtade ryggsäck och sovsäck på vinden, och därför sitter jag nu här framför datorn och läser om Mötley Crües konsert i Globen igår (som visst inte ska ha varit lika bra som den vi såg på SRF för två år sedan) och bloggar om det som jag istället borde göra.

Det här är i alla fall vad jag mest ser framemot i år:

Heaven and Hell (dvs Black Sabbath som de lät när Dio höll i sångmicken)
Aerosmith
Thin Lizzy (sparsamt med originalmedlemmar och givetvis utan Lynott, men det blir kul att höra låtarna live i alla fall)
Talisman
TWDSO (Those we don´t speak of, Sara Löfgrens nybildade hårdrocksband)

Som vanligt tillkommer alla överraskningar som man inte visste fanns, och jag återkommer förstås med utfallet i det ärendet.
Nu ska jag i alla falal äta frukost.