Barns dragningskraft

Man ska visst älska barn alltid och hela tiden, har jag förstått. Speciellt om de är väldigt små och i sällskap av ett stort gäng vuxna. Och kanske är jag hårdhjärtad, eller helt enkelt inte begriper eftersom jag inte har egna barn (det sistnämnda hävdar min far, rätt syrligt) men jag tycker inte att det är helt rättvist att barnen självklart ska stå i centrum i alla lägen. I helgen var jag på min farmors 85-årskalas (vi hade bjudit henne på resturang, barn, barnbarn och tre barnbarnsbarn, varav två tonåringar och en spädis) och spädisen (en mycket söt liten Calle) tog förstås all fokus. Alla skulle leka med, gulla med och bära på honom och jag blev superprovocerad av det.
Det var ju ändå Farmors dag och sanningen är att hon blivit ganska skraltig och vi vet inte hur länge till vi får ha henne bland oss. Vore det inte lite självklart då att lägga fokus på henne istället?

Själv har jag inga barn och är inte sådär supersugen heller (det kommer säkert andra tider, kan man gissa) men jag har all respekt och förståelse för de som vill ha eller har barn. I de allra flesta fallen är jag dessutom enormt förtjust i mina kompisars barn och glad för deras skull. Det är bara det där att jag faktiskt inte riktigt gillar när 15 pers går in i nån slags gemensam spädbarnspsykos. Hela grejen fick mig att tänka på en kompis som förgäves försökt få barn flera gånger, och som till och med mist ett barn strax efter födseln. Hon var så glad när hon var gravid för nu när de skulle bli föräldrar så skulle de liksom räknas som riktiga vuxna. Hon upplevde att de inte gjorde det riktigt utan barn. Och kanske blir det extra känsligt för mig då när barn har den dragningskraften, eftersom jag inser att jag liksom inte har ett skit att komma med så länge jag är barnlös.
(vill man psykologisera så kan man spekulera i om det är mina föräldrars uppenbara spädbarnsförtjusning som gör mig provocerad, eller om det är min aptrista kusins självbelåtna smil och hans extremt pompösa pappas skrytsamma kommentarer som gör att jag plötsligt tycker att det fanimej måste få finnas andra grejer som ger en ett värde. Eller så är det babyboomen i beknatskapskretsen som gör att jag börjar bli plågsamt medveten om hur udda det är att inte vara ens i närheten av barnafödande i min ålder. )

Släktträffar.... Alltid skapar de nåt slags trauma..

En modern form av möhippa/svensexa

Så vill jag gärna se den aktivitet som vi ägnade oss åt i helgen. Två av våra goda vänner gifte sig nyligen i liten skala, halvt i hemlighet, och det var varken tid eller läge att arrangera svensexa eller möhippa (ingen av oss tillhör heller heller i ärlighetens namn sorten som tycker att möhippor/svensexor har något vidare värst existensberättigande). Men som bröllopspresent var vi fyra kompisar som istället arrangerade en heldag tillsammans med dem båda två.

Och jäklar vad vi har planerat och tänkt och pysslat och smusslat. En av kompisarna, I, är lite av en expert på liknande aktiviteter och hennes ambitionsnivå har minst sagt varit skyhög. Men när det väl genomfördes så var det så infernaliskt roligt och lyckat att det var värt varenda ångestminut. Vi hade hyrt en minibuss, skaffat karaokeanläggning, bokat in aktiviteter, lånat en stuga i skogen, konstruerat ett spel, hyrt in helium (en del i spelet var att läsa en text under helimpåverkan utan att börja garva men det kunde vi ju inte gärna säga när vi hyrde helimtuben så då låtsades I att hon var en småbarnsmamma som skulle ha barnkalas....).

Brudparet var supernöjda och väldigt rörda och själva hade vi också en riktig höjdardag.
Hotellfrukost, skogspromenad, besök på konsthall, bågskytte (skitkul), libanesisk resturang och allra sist en stuga i skogen där vi partajade och sjöng karaoke och inhalerade helium för allt vad tygen höll. Dagen efter käkade vi sconesfrukost hos brudparet och kollade på bilder från bröllopet. Ja jäklar vilken lyckad helg.

Har jag fel, så erkänner jag det....

Och den här gången hade jag fel.
Det var knökat på bibblan i hemhålan, och folk i obygden vet minsann visst vem Mustafa Can är. Han var dessutom jävligt bra och inspirerande och jag ville ömsom åka hem och krama min mamma och ömsom sträckläsa utvandrarna och Co. (återkommer med förklaringen)
Och så vill man förstås läsa boken, Tätt intill Dagarna, som är orsaken till att Sveriges nye favoritkurd är ute på vägarna. Titeln till boken om hans mamma är hämtad från Albert Camus och jag blir bara helt matt över hur bra det här är:

"Den tid som flytt återfinner man främst hos de rika. För de fattiga markerar den bara de oklara spåren på vägen till döden. Och för att orka med ordentligt bör man inte minnas för mycket, man lever tätt intill dagarna, timme efter timme."

Mustafa Can på djupt vatten?

Idag ska jag lyssna på författaren/journalisten Mustafa Can i en liten ort utanför staden där jag bor. (närmare bestämt min lilla "hemhåla" där jag växte upp).

Och det slår mig att det blir lite konstigt att han kommer dit, eftersom han väldigt mycket känns som en creddig DN-journalist, som i huvudsak lever sitt liv i Stockholm. Att tidningen Bon placerat honom på sin egen Elitlista som den mäktigaste mediepersonligheten är väl ett tecken på det. Men hur många lokaltidningsläsande lantisar bryr sig om att Can fick Stora Journalistpriset 2002? Hur många har överhuvudtaget läst någon av hans artiklar? Och hur bra är han egentligen när det bara handlar om att prata angeläget till en bonnapublik.

Det ska bli superspänande att se och höra. Jag hoppas att jag kan skriva en inspirerad fortsättning imorgon.

Klassfest.not

Blev bjuden till en sån där klassfest som nåt tacobuffékrängande företag anordnar. Och ibland har man ju en tendens att inte riktigt begripa sitt eget bästa, men den här gången var det så lätt så lätt. För ni vet hur det är; Man tänker att en klassfest har alla möjligheter att bli en skitttrist katastrof, men ändå kan man inte hålla sig därifrån för kanske, kanske blir det kul. Och så har man fel, förstås.
Den här gången fanns det inte ens en liten mikrofiber i mig som ville gå. Jag har all resepkt för den som tycker att det är kul att hålla sig uppdaterad på vad gamla klassisar gör och snacka minnen och så. Jag är bara så glad att jag kommit på att jag inte är en av dem.
Jag vill inte jämföra mig med folk, jag vill inte titta bakåt, och jag vill inte återuppta kontakten med nån som för längesedan försvunnit ur mitt liv.
Jag vill vara jag, oavsett hur andra lever sina liv, jag vill se framåt, och jag är väldigt nöjd med de gamla vänner som jag håller kontakten med alldeles av mig själv.
Klassfest?
Not.

Som en gammal rostig cykel

Jag är tillbaks på mina ordinarie arbetsupggifter efter en månads semester och två månader med andra uppgifter. Och det är så jävla tråkigt.
Det tog flera dagar innan jag fattade vad som var fel, jag bara kände mig seg, uttråkad och jävligt grinig och oinspirerad. Sen slog det mig; vår organisation fungerar inte. När jag nu går från att mer eller mindre rå mig själv, till att vara en del av det stora så är det som att ha fått på sig ett par för trånga jeans. Jag har inget handlingsutrymme och kan inte vara så effektiv som jag vill.

Eller så kan man jämföra det med att jag cyklat runt på en ny och fin skeppshultsscykel hela sommaren och nu är jag hänvisad till den gamla rostiga, med skevt styre och opumpade däck.
Det spelar ingen roll hur mycket man gillar att cykla; med en sådan cykel är det pisstrist. Så nu sitter jag som på nålar och väntar otåligt på att få förklara för cheferna hur det är. Jag filar på nya organisationslösningar ena sekunden och suckar djupt av frustration den andra.
Och värst av allt; När jag kommer jag hem trycker jag i mig enorma mängder choklad in nån slags omedveten förhoppning om att det ska kännas bättre av det. Gissa hur det går...
Jag vill ha tillbaks den fina cykeln!

Personligt förorättad

Det lär väl knappast röja min identitet att jag säger att jag jobbar inom Public Service, så därför gör jag det. För jag är så förgjordat förbannd och förorättad att jag måste skriva av mig.

Så här är det:
Jag är besjälad av det jag gör. Jag har jobbat i tio år och vid ett tillfälle dessutom hela vägen in i väggen. Jag har lagt ner min själ i att belysa det här jävla valet på ett korrekt, engagerat, spännande och relevant sätt. Dessutom med en lön som är lägre än de flesta andra journalister med min erfarenhet. Men jag tror på det jag gör så det har varit värt det.
Jag tycker att det jag gör är väldigt viktigt och jag tar mitt uppdrag på största allvar. Jag tar inte ens en liten läskflaska i muta och jag går aldrig in gratis på evenemang som jag inte ska bevaka. För det är en viktig och hedersam sak för mig att vara journalist i allmänhet och Public Servicejournalist i synnerhet

Så sitter det ett gäng äckliga nyliberaler i moderaternas topp (närmare bestämt tre ministrar, en stabschef och en partisekreterare), och bestämmer att det jag tror på och det jag ägnar mina dagar åt är så jävla dåligt att de till och med är beredda att bryta mot lagen för att protestera mot det. Det är så lågt och så orättvist och så FEL att det flimrar för ögonen på mig.
Om du som läser händelsevis är licensskolkare eller moderat så rekommenderar jag dig att hålla dig undan. För nu är jag inte lätt att tas med.

Humor på hög nivå

Idag tillkännagavs fredspristagaren under högtidliga och smått parodiska former. Parodin stod Ekot för när de skulle direktsända från tillkännagivandet klockan elva och blev totalt tagna på sängen. De visste inte vem Muhammad Yunus var och att Grameen Bank var en bank och inte en snubbe visste de inte heller. Reporterns kunskaper i norska lämnade i ärlighetens namn också en del övrigt att önska...

Lyssna här på det roliga: (finns kvar i ett dygn)

För övrigt tycker jag att det verkar vara ett bra val, och för klarhets vinnande vill jag cokså säga att inte heller jag visste vem Muhammad Yunus. Men jag direktsände inte heller i Ekot...

Lite senare hade ekot däremot full koll på läget:
"Nobels fredspris 2006 tilldelas Muhammad Yunus och hans bank, Grameen Bank, det meddelade den norska Nobelkommittén på fredagen. De får priset för ”sina ansträngningar att skapa ekonomisk och social utveckling underifrån”. Muhammad Yunus är en bankir och ekonom från Bangladesh som grundat Grameen Bank, en bank som ger smålån till fattiga i Bangladesh. Banken har omkring 1 100 kontor runt om i landet. Två miljoner av landets fattigaste har lånat tillsammans över två miljarder dollar i banken. 94 procent av låntagarna är kvinnor.
– Jag kan inte tro det. Jag är väldigt glad och tacksam, säger en överraskad Muhammad Yunus till norska NRK på telefon från Bangladesh.
Muhammad Yunus är professor vid ekonomiska institutionen vid universitetet i Chittagong."

Vilket privilegium

Jag hamnade i köket hemma hos en av våra duktigaste singer/songwriters.
Hon har skrivit låtar på löpande band, men skivbolaget har varit kinkiga med att släppa skivan och nu skulle jag få höra lite av det nya materialet.
Så där satt jag och fick som första person höra en del av låtarna. Hon och hennes låtskrivarpartner sjöng och spelade sig rakt in i mitt hjärta och jag kände mig bara så sjukt priviligierad. Jag blir så glad varje gång jag träffar genuint musikaliska människor som fattar att grejen inte är att vara popstjärna utan att få ägna sig åt musik.

Tack för kaffet - Vilken jävla käftsmäll!

Jag har ju verkligen försökt att se det positivt att vi fick ett regeringsskifte.
Men jag har fått ett brutalt uppvaknande, den saken är klar.

Nån sa i Kulturnytt i morse att det är i kulturpolitiken som borgarna bestämt sig för att släppa ut högerspöket, och det var ju jävligt typiskt.

Indragen frientré-reform på muséerna, kortare tillståndsperiod för Public Service-företagen och stormrika fyrabarnsmorsor som tycker synd om sig själva har invaderat samhällsdebatten och jag drar en suck av besvikelse, sväljer ilskan och tar istället fram min stickning och mina gamla Whitesnakeskivor. Nu kan politiken gå och dra nåt gammalt över sig, jag tänker fan inte bry mig.

Dubbel (eller möjligen trippel) glädje

Bäst av allt; Carl Bildt blir utrikesminister! Det känns superkanonbra och jag tackar socialdemokraterna och deras val av Jan Eliasson som utrikesminister. Jag är nämligen övertygad om att det bäddade för Calles ja.

Näst bäst; Jag vann regeringstipset på jobbet. Vi var bara tre som tävlade, men det var tre riktiga experter så det känns finemang. Jag hade 18 av 30 rätt. Rätt imponerande tycker jag själv, med tanke på att det blev en ganska oväntad regering.

Tredje bäst; Jag satt och lyssnade på en stor del av regeringsförklaringen och kände faktiskt mig ganska nöjd. Det var skönt att höra en statsminister som man inte vill slå på käften.

Revidering inför inlämning

Av någon märklig anledning har bara två personer lämnat in förslag i vår statsrådsvadslagning.
Folk är tråkiga. (eller var det tvärtom....)

Så här resonerar jag i alla fall inför slutversionen; Eftersom vi bara får skriva femton namn och det sannolikt blir fler i regeringen så garderar jag mig med en massa moderater, för de känns säkrare än tex kd:s och centerns ministrar. Så här blir det:

Fredrik Reinfeldt (m) statsminister
Sven-Otto Littorin (m) arbetsmarknadsminister
Mikael Odenberg (m) finansminister
Henrik Landerholm (m) Försvarsminister
Sven Tolgfors (m) utbildningsminister
Beatrice Ask (m) justitieminister
Gunilla Carlsson (m) vice statsminister
Lena Adelsohn-Liljeroth (m) kulturminister

Jan Björklund (fp) skolminister
Lars Leijonborg (fp) utrikes (det tar fortfarande emot, kan vi inte få behålla Janne Eliasson...)
Cecilia Malmström (fp) EU-minister

Göran Hägglund (kd) socialminister
Maria Larsson (kd) biståndsminister

Maud Olofsson (c) näringsminister
Lena Ek (c) jordbruksminister

En nördig, men prestigefylld vadslagning

Jag och mina kollegor har slagit vad om hur den nya regeringen ska se ut.
Vi ska välja femton namn med tillhörande departement, och gissa om det är en prestigefylld kamp. Jag tror visserligen att min värste motståndare kommer att piska skiten ur mig, inte minst med ålderns rätt, men man får ju göra ett tappert försök.

Det här är mitt första utkast (för den som händelsevis är nyfiken...)

Fredrik Reinfeldt (m) statsminister
Sven-Otto Littorin (m) finansminister
Henrik Landerholm (m) Försvarsminister
Sven Tolgfors (m) utbildningsminister
Beatrice Ask (m) justitieminister
Henrik von sydow (m) demokratiminister
Gunilla Carlsson utrikes (vice stats)
Lena Adelsohn-Liljeroth (kultur)

Jan Björklund (fp) skolminister
Lars Leijonborg (fp) utrikes (Ingen önskesituation, men vad göra med regernigens sorgebarn)
cecilia malmström (fp) EU-minister

Göran Hägglund (kd) socialminister
Maria Larsson (kd) bistånd
Acko Ankarberg (kd) kommun

Maud olofsson (c) näringslivsminister
Eskil Erlandsson (c) jordbruksminister
Lena Ek (c) energiminister

Förnyare eller moderat?

Hade en eftervalsdiskussion med Mi på ett fik igår. Kom på mig själv att inte vara den som står på de svagas sida, och det var en chockerande insikt. Jag var den som satt och "försvarade" sänkningar i ersättningsnivån för de sjuka och arbetslösa, och Mi var den som förespråkade solidaritet med de svaga. Jag var den som i min argumention refererade till personer som är övertygade moderater och jag vet inte, men kanske är det därför jag har drömt mardrömmar hela natten.

Men så här är det:
Jag anser att vi måste göra något radikalt för att alla som är i utanförskap helt i onödan ska slippa det, och kanske får det vara värt att det sker på "bekostnad" av lägre ersättningsnivåer. Jag tycker nämligen också att vi trots allt lever i ett land där man har det hyfsat om man blir sjuk, även om ersättningsnivån sjunker. Jag menar också att det är andra saker i samhället runtomkring som avgör om de svagare blir ännu mer utsatta, och kanske kan vi ha råd/möjlighet att fixa med sådana saker om fler kommer i arbete och andelen i utanförskap blir färre.

Men oavsett vad jag anser i frågan, så blev jag lite mörkrädd av att upptäcka att rollerna var ombytta (en gång i början på nittiotalet hade vi motsvarande höger/vänster-diskussioner och då var det jag som "förklarade" för Mi att man inte kan sänka skatterna och samtidigt behålla välfärden...)

Men så (och det är väl därför jag sitter och skriver en söndagmorogon klockan åtta) läste jag dagens ledarsida i Dagens Nyheter.

Där skriver man om en ny rapport som handlar om Globala utmaningar för Sverige och världen. Temat är också att dagens välfärdssystem är anpassat efter gårdagens verklighet vilket gör att det krävs nya sätt att tänka för att möta problemen för välfärdssamhället i framtiden (något jag alltså efterlyst hos vänsterblocket under en lång period, och vilket också är skälet till att jag otippat mycket kunnat sympatisera med framförallt moderaterna).


Välfärdsstaten går mot sin egen undergång. Allt färre ska försörja allt fler. Det är hög tid att sätta ned foten och bestämma vilka som komma i åtnjutande av vad. ---
Politiskt svårt - javisst. Men nödvändigt.


Det känns som att mitt liv är en kamp mellan att vilja förbli idealist och samtidigt våga vara realist. Men moderat, det blir jag aldrig....