Told you I was Sixxified....

Jo, alltså. Jag har en del erfarenhet av drogmissbruk. Inte personligen men bland människor i mina nära omgivning. Jag tror att det kanske är ytterligare ett skäl till att soundtracket till Heroin Diaries talar till mig så till den milda grad. Texterna är helt enkelt så satans bra. Jag skrev av delar av texten till två av låtarna.
Read 'em and weep....
(För den som nån gång varit på andra sidan missbrukaren så är "Pray for me" så på kornet så man får helt ont i magen)

LIFE IS BEAUTIFUL
you can´t quit until you try,
you can´t live before you die
you can´t learn to tell the truth
until you learn to lie
you can´t breath until you choke, you gotta laugh when youre the joke . There´s nothin lika a funeral to make you feel alive

just open youre eyes, just open youre eyes
and see that life is beautiful
will on you swear on your life
that noone will cry at my funeral
I know somethings that you don´t
I´ve done things that won´t
there´s nothin lika a trail of blood to find your way back home ...

PRAY FOR ME
She lits a candle, but she doesn´t know why
She wants to save me, but I´m barely alive
My soul is thursty, I just wanna get high
and make her go away
And now I´m hitting the wall, and she begs me to quit
she drags me to church, but I´m scared to commit
now I´m losing my mind because she hides all my shit
she won´t go away
And all I ask of her is

Pray for me
cause I don´t want to
Pray for me
If you love me
cross your heart and hope that
I won´t die before the best days of my life
just pray for me tonight

Jag säger bara, Man, that´s good!
Idag har jag beställt skivan och boken och hoppas att postverket kan leverera före helgen, för det är nog det längsta jag kan vänta...

Mer Nikki Sixx

Stans enda (sunkiga) skivaffär hade inte soundtracket till Heroin Diaries, och trodde inte att de skulle få in den heller. Man bli ju helt matt. Inte konstigt att folk köper sina skivor på nätet istället. (vilket jag ännu inte kommit mig för att göra, tyvärr).

Hursomhelst så blir jag förvånad över att de inte hade något intresse för att beställa hem skivan. Med tanke på The Dirts framgångar så borde ju The Heroin Diaries och soundtracket till den vara en given succé. Själv är jag så grymt impad av hur Nikki Sixx har vänt sin destruktivitet till något positivt samtidigt som han fortsätter att vara en sminkad långhårig rocker som - trots att han har en hel horder ungar - liksom vägrar bli vuxen. Det finns en dubbelhet i det som fascinerar mig bigtime, utöver det faktum att musiken är snorbra. Så det här projektet får inte floppa. Jag skulle bli djupt besviken (för att inte tala om jäkligt förvånad) om det gör det.
Nu ska jag beställa skivan.

And now I´m Sixxified (klicka på rubriken)

Ja, jösses, vilka konstiga saker som kan hända om man har trist på jobbet i tio minuter.
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men häromdagen surfade jag runt lite på youtube och upptäckte att den gamle rockhjälten Nikki Sixx är på G med nya grejer.
Han har skrivit en bok "Heroin Diaries", som handlar om några år på åttiotalet då han var helt körd på heroin. Boken kommer ut i USA om en månad, men i veckan släpptes (I USA, I Sverige nästa vecka) soundtracket som han och bandet Sixx AM har gjort till boken och jävlar vad bra det är! Jag har bara hört två låtar hittills, "Life is Beautiful" och "Pray for me", men jag får inte nog. Jag lyssnar och lyssnar, och kollar intervjuer och podcastinslag på youtube och känner mig som en förväntansfull 16-åring inför att få höra mer och läsa boken. Jag läste "The Dirt" (som handlar om Nikkis andra band Mötley Crüe) av bara farten i veckan. 600 sidor på tre dagar, jag var helt besatt.
Och nu är jag nästan lite orolig. Jag är en 37-årig förnuftig, relativt sansad och stabil kvinna vid mina sinnens fulla bruk, som har gått och blivit ett passionerat fan till en 50-årig man som har knarkat och knullat förmodligen mer än hela min hemstad tillsammans. Det är ju för knasigt.

Elvishypen - jag kapitulerar

Jag har en vän som mycket väl kan vara en av landets främsta Elvisexperter.
Oss emellan så är han lite galen, och jag har verkligen inte kunnat förstå hur man kan lyssna om och om igen på samma artist och aldrig nånsin tröttna på nya editioner, dvd-filmer eller fakta (i den mån sådana finns).
Visst, häromåret upptäckte jag den Elvis som inte bara sjunger Teddybear och Hound Dog, och det var en trevlig bekantskap. Jag hörde It´s still here och upptäckte för första gången själen i rösten. Sen fick jag en hemmabränd specialsamling anpassad för mig och min musiksmak av min vän elvisexperten, och den var verkligen fantastisk. Men ändå. Det finns ju gränser för hur mycket något/någon kan hajpas.
Så igår.
Såg jag en dokumentär på TV om Elvis och jag fattar inte hur det kunde ta mig så lång tid att fatta, men hela människoödet och hela hans artisteri saknar verkligen motstycke.
Jag bölade floder och insåg att jag kommer att behöva minst en hel helg hemma hos min elvisexpert för att titta på gamla konserter och intervjuer och fan vet allt.
Jag fattar inte, jag gör det verkligen inte, hur jag plötsligt en vanlig sunkig fredag i augusti 2007 kunde ta till mig vidden av storyn om Elvis Presley. Men jag tror att jag har gjort det nu.
Och If I can dream från The '68 Elvis Comeback Special är ju helt jävla sagolik.
Hallelujah!

Våga Vägra Facebook

För övrigt tänker jag göra mitt allra bästa för att undvika Facebook.
Jag hatar hajper av den sorten och det får minsann räcka med att jag kapitulerade inför blogghysterin. För mig är bloggens fördel att jag får vara anonym, men när det gäller facebook kan jag inte förstå varför jag ska behöva en sida på nätet för att visa folk vad jag gör, hur många vänner jag har och vad jag talar med mina vänner om.
Då är väl för fanken verkligheten bättre!

Asförbannad men nöjd - om utbrändhetsdebatten

Jag har gått och grunnat på det här med socialstyrelsens riktlinjer om utbrändheten och hur länge man ska vara sjukskriven. Jag har varit vansinnigt arg, men tycker mig också ana en god intention bakom alla krigsrubriker.

Under mina års sjukskrivning fick jag lära mig hur mycket som helst om hur JAG ska ändra mig, hur JAG ska förhålla mig och så vidare. Men inte en enda gång var det någon som tittade på min arbetsplats och sade till mina chefer att "Det här skapar ohälsa, det här behöver bli bättre ". Min arbetssituation gjorde mig helt klart sjuk och hur mycket jag än kunde lära mig om hur jag hanterar stress så är det klart som fan att jag som enskild individ inte har full kontroll över min arbetssituation. Mina chefer är högst delaktiga och det är hög tid att man ökar pressen på arbetsgivarna för att skapa arbetsplatser där man orkar i längden.
Får man inte vara hemma när man är utmattad så kommer det naturligtvis att öka pressen på arbetsgivarna att skärpa till sig när det gäller den psykosociala arbetsmiljön, ledarskapet och rimliga arbetsbeting. Och det kan kanske bli en positiv effekt av de hårdare reglerna.

Sen är ju socialfärskringsminister Cristina Husmark Pehrsson fullständigt ute och seglar i intevju i DN idag. Stackars klantiga minister, säger jag. Hon tror att man kan sova bort utbrändhet på tre dagar. Jo Tjenare.

Jag har själv varit där. Jag var oförmögen att tillfyllest göra mitt jobb i cirka två och ett halvt år. Men jag var bara heltidssjukskriven i sex veckor och jag anser inte att jag var utbränd. Jag har nämligen sett hur man är när man är helt jävla utbränd.
Jag har en vän och kollega som har tagit så mycket stryk under och efter sin utbrändhet och det har varit rent förfärlig att följa hans kamp för att kunna komma tillbaks till jobbet han har älskat och levt med under hela sitt yrkesverksamma liv. Kampen slutade av allt att döma härom månaden, med en så "enkel" sak som ett negativt besked om något som han hoppats mycket på. Nu kommer denne 60-årige man troligen aldrig mer tillbaks till arbetslivet, och det är för jävligt. Hursomhelst, han är mitt bevis på att det existerar ren och skär utbrändhet där kroppen lägger av, hjärtat gör uppror och hjärnan stänger ner. I debatten de senaste veckorna har det verkat som att etablissemanget/politikerna inte riktigt tror att den typen av utbrändhet existerar.
Cristina Husmark Pehrsson är bara den senaste i raden.

Jag brukar kalla det jag led av för en utmattningsdepression, men jag ser det inte som att jag var utbränd. Inte desto mindre var det en jävlig tid och en väldigt tuff kamp att komma tillbaks. Åratal av att ignorera kroppens signaler, oförmåga att säga nej, ett hysteriskt kontrollbehov, ett orimligt stort ansvarstagande och en helt galet dålig arbetsmiljö hade nött ner mig ganska rejält och jag hade mycket att lära om hur man förhåller sig till livet i allmänhet och arbetslivet i synnerhet. I mitt fall räckte det som sagt med sex veckors sjukskrivning på heltid. Sedan började jag arbetsträna och minskade succesivt sjukskrivningsgraden tills jag efter två och ett halvt år kunde jobba heltid.
För mig var det väldigt bra - kanske nödvändigt - att få komma tillbaks successivt, och jag tror också att det var bra att få komma tillbaks så tidigt. Men det var lättare sagt än gjort, för min arbetsplats var defintivt inte rustad för en person som inte har full arbetskapacitet.
Det var ett litet helvete för mig att anapassa mina arbetsuppgifter efter en deltid, och det hade aldrig funnits marginal för att låta mig arbeta heltid fast med uppgifter som funkade bättre för mig under den tid då jag mådde dåligt. Arbetslivet i dag är pressat som fan och - inte minst - arbetsplatserna är väldigt dåliga på att skapa en bra psykosicial arbetsmiljö.
Är det det man vill komma åt med de nya reglerna, då är jag inte bara arg, utan också lite nöjd.